Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Litteratur - Stechert: I tsarismens fotspår. Stechert: Tyskland och Sovjetunionen (Jödal)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
följa förhållandet mellan Tyskland och
Sovjet i handelsstatistiken. Tysklands
export till Sovjet steg mellan 1924 och 1931
från 89 miljoner mark till 762 miljoner.
Under den följande spänningen sjönk
kurvan ned till 31 miljoner 1938. Det är säkert
sällan som handelsstatistiken så troget
avspeglar det politiska förhållandet mellan två
länder.
Stechert påvisar att det från rysk sida
hela tiden funnits stor beredvillighet till
samarbete även med Hitlers Tyskland. Del
är inte den tyska fascismen som världs
åskådning som varit motbjudande för rys
sarna, det är den tyska fascismens utrikes
politik, som ingett oro och misstänksamhet,
Stalin har inte sällan framhållit detta, även
under den tid då han tillgrep N. F. och
folkfrontspolitiken för att skaffa sig
motvikter mot ett tyskt "Dräng nach dem Osten".
När pakten i augusti 1939 hade ingåtts, sade
Molotov också: "I dag är det tydligt att
man i Tyskland i allmänhet riktigt förstått
dessa kamrat Stahns förklaringar och dragit
de praktiska konsekvenserna därav," ett
yttrande som väckte höga rådets munterhet.
Det är emellertid viktigt att här inte begå
det vanliga misstaget att förklara det
tyskryska samförståndet ur någon sorts
solidaritet mellan diktaturerna. Liksom det i
Tyskland sedan gammalt funnits starka
objektiva skäl för en samförståndspolitik
med Ryssland, har det också för Ryssland
varit ett intresse att upprätthålla goda
förbindelser med Tyskland. Den
engelskryska motsättningen i Asien har varit
grundvalen för denna vänskap, som endast
avbrutits när Ryssland haft anledning att
frukta ett tyskt framträngande österut.
Stechert visar hur även det bolsjevikiska
Ryssland troget följer "i tsarismens fotspår"
i detta stycke, han vill till och med bevisa
att Lenins teori om imperialismen och de
med hjälp av "extraprofiter" från kolonierna
mutade arbetarledarna helt enkelt är en
förklädnad under vilken döljer sig den ryska
imperialismens maktanspråk i öster.
Bolsje-vikemas kamp mot imperialismen blir helt
enkelt den ryska imperialismens kamp mot
den engelska. Detta resonemang är
onekligen mycket sinnrikt, men det har kanske
övervägande akademiskt intresse. I våra
dagar torde det väl ändå vara klart att
utrikespolitik varken hos stormakter eller
småstater bedrivs efter ideologiska grunder. Man
bör, när man följer utvecklingen av den
sovjetryska utrikespolitiken, inte heller
bortse från att den nya regimen i åtskilliga år
var utsatt för både direkt och indirekt
intervention från praktiskt taget alla världens
stormakter och detta inte minst i Asien.
Över huvud taget är det kanske en brist i
Stecherts framställning att han i fråga om
Sovjet mera håller sig till citat ur
lärofäderna än följer den faktiska ekonomiska och
politiska utvecklingen inom unionen. Det är
två väsentliga faktorer som därigenom
kommer i skymundan, nämligen dels den nya
sovjetnationalism, som fötts ur
inbördeskriget och femårsplanerna, och dels det
känsliga läge hela den sovjetryska ekonomin
befinner sig i, så länge "det socialistiska
bygget" ännu är under konstruktion. Man
saknar i Stecherts skrift om imperialismen
som bolsjevismens sista etapp ett närmare
studium av dessa antagligen avgörande
faktorer. Båda arbetena innehåller dock
intressanta bidrag till den aktuella
diskussionen.
Ole Jödal
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
