Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1940 - Wizelius, Ingemar: Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingemar Wizelius
avvinna skilda landskap deras poetiska innebörd. Som litteraturkritiker har han
inte gjort någon samlad insats, och det har man anledning att beklaga.
Man tycker nämligen, att Fogelqvist som ingen annan borde ha suttit inne
med möjligheter att förstå den nya generation arbetarförfattare, som började
göra sig gällande mot slutet av tjugutalet. I tio år hade han varit på
Brunnsvik och lärt känna arbetarungdom av skilda slag. Det hade varit en kritisk
uppgift av stora mått att följa dessa nya författare, att se dem i deras
sammanhang inbördes och med den sociala verkligheten, kort sagt: att lansera dem.
Men Fogelqvist har, tvärtemot vad man kunnat vänta, förhållit sig ganska snäv
och ointresserad inför denna författargrupp. Det är svårt att riktigt förstå
varför. Men kanske beror det i någon mån på, att litteraturen under trettitalet
inte fått den karaktär, som Fogelqvist hoppats, att den skulle få. I en recension
av Pär Lagerkvists Kämpande ande — hösten 1930 — skrev han: "Denna
titel har egentligen en större räckvidd och skulle kunna nyttjas som rubrik till
åtskilliga företeelser inom den moderna svenska skönlitteraturen, där det
förefaller, som om vissa religiösa och metafysiskt moraliska problem hölle på att
tränga sig fram i förgrunden, sedan de en längre tid fått stå tillbaka för en
illusionslös, kall, klok, stram och frän verklighetsskildring. Skulle mystiken
på detta sätt bereda sitt återinträde, vore det endast ett utslag av den eviga
vågrörelse, som äger rum på litteraturens område såväl som på andra."
Trettitalets diktning utvecklade sig som bekant på ett helt annat sätt;
klokheten och kylan tilltog snarare än avtog, medan de kämpande andarna inte
var särskilt livaktiga. Det är troligt, att denna utveckling gjort Fogelqvist
djupt besviken. Han hade hellre velat, att de nynaturalistiska författarna varit
religiösa problemdiktare. Nu stöttes han tillbaka av utanverken och upptäckte
— för att ta ett par exempel — varken det inslag av mystik, som kan spåras
hos Fridegård, eller den moderna humanistiska problemställning, som finns i
en bok som Nattövning.
Överhuvudtaget har Fogelqvists inställning till litteraturen aldrig präglats
av samma klarhet som hans allmänna idékamp. Humanistens uppgift är inte
enbart att studera utan också att strida; Bok och svärd heter Fogelqvists första
— och en av hans bästa — essaysamlingar. Diktarens uppgift är analog; båge
och lyra är hans attribut. "Båge och lyra förkroppsliga två sidor av konsten,
den stridbara som vänder sig mot samtiden och dess liv, beredd till kamp för
en åskådning och ett ideal, och den skönhetsskapande, som vänder sig inåt för
att avlyssna mänskohjärtat dess egen ton och tingen deras melodi. En diktning,
som bara är båge eller bara lyra, är halv och ofullgången. En konst, som
saknar tendens, som bara är lyra, förlorar lätt i livsvärde och blir en tom
estetisk lek. En konst, som bara är tendens, förlorar lätt sitt skönhetsvärde och
556 blir föga mer än ett diskussionsinlägg."
Tiden 9 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
