Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1940 - Wizelius, Ingemar: Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
talar om den formfulländade belevenheten "med vilken franska statsmän hålla
på att strypa Centraleuropa och bolsjevisera västerländsk kultur". Och han
profeterar: "Frankrike vill sätta den utmärglade tyska nationalismen på
ytterligare svältkur. Men det skall bli intressant att se om icke den svältkuren
i stället är en rätt kraftig gödningskur."
Det har varit en svår följd av år för dem, som vid sekelskiftet gick ut i
livet med en liberalt demokratisk tro på utveckling och ökad social rättvisa.
Själva uppvaknandet — Dreyfusprocessen — var ju, som Fogelqvist säger,
samtidigt en besvikelse. Men han har trots allt inte förlorat modet, och han
har aldrig dagtingat med sin övertygelse.
Fogelqvists radikalism har ständigt bromsats av hans sinne för traditionen,
hans patriotism. I ett tal för någon tid sedan yttrade han — med tanke på
Norge —, att "all naturlig ordning måste växa fram. Och har den inte sina
rötter i ett folks djupaste och innersta rättsmedvetande, dess tradition och
historia, dess sedvänjor och hemliv, blir det en ordning för dagen och stunden
med kaos ruvande i sitt sköte." På detta sätt ser han alltid sambandet mellan
ett folks förflutna och det närvarande. Det karakteristiska med Fogelqvists
patriotism är att den kompletterar hans demokratism. Den svenska traditionen
är nämligen demokratisk i sin innersta tendens.
Harald Hjärnes paroll "Försvar och reformer" har Fogelqvist gjort till sin,
men han har ändrat dess innebörd. Reformer är alltid nödvändiga, men de
bör inte ske i så snabbt tempo, att sambandet bakåt alldeles tappas bort.
Traditionen är ett värde som ständigt måste försvaras. Denna kombination av
anfall och försvar återspeglar en konflikt hos Fogelqvist själv. Som
förståndsmänniska är han radikal, som känslomänniska konservativ. Han plågas
av hastiga förändringar, även om hans tanke accepterar dem. Känslan vägrar
oförnuftigt att anpassa sig, och han har bara att finna sig i slitningen. Särskilt
skönhetssinnet är oppositionellt, och det har haft svåra prövningar att genomgå
i industrialismens tidevarv.
Samma dualism präglar Fogelqvists förhållande till litteraturen. Han dömer
ibland på känslans protestinlaga, ibland efter mogen överläggning. Med åren
har det instinktiva avståndstagandet kommit att spela en allt större roll
samtidigt som Fogelqvist fördjupat sig i barndomsminnen och i
litteraturhistoriskt forskningsarbete.
Sin viktigaste insats som kritiker har han säkerligen gjort som radikalt
liberal idékritiker, som försvarare av förnuft och frihet. Men han har också
skrivit utmärkta saker om måleri, skulptur och musik, liksom han förstått att 555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
