Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1940 - Litteratur - Rönblom: Tryckfriheten i Sverige (Westerståhl) - Hessler: Engelskt statsliv. Ett perspektiv (Gårdlund)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
väcker dels våra tankar, dels appellerar det
till våra emotioner och vår vilja. Man skulle
skilja mellan framställningar, som i första
rummet åsyftade det ena eller det andra.
Propaganda skulle alltså definieras som ett
planmässigt upprepande av enkla
påståenden för att inverka på läsarens känslo- och
viljeliv.
Författaren är medveten om svårigheter
vid en gränsdragning mellan dessa båda
former av publicistisk verksamhet, men
frågan synes vara om svårigheterna ej äro
oöverstigliga. En på grundval av en dylik
lag anklagad skulle alltid påstå, att han
endast givit uttryck åt sin personliga
mening, att det tryckta blott avsett att vara
tankeväckande etc. Åklagaren skulle hävda
motsatsen och domarens avgörande kunde
knappast undgå att bli godtyckligt. Men
framför allt förefaller det, som om man
härmed — även om definitionssvårighetema
kunde övervinnas — likväl icke träffat det
väsentliga i diskussionen kring de vilande
tryckfrihetsbestämmelserna. Knappast någon
torde vilja inskränka allt slags propaganda.
Tvärtom har uppmärksamheten mot en
landsskadlig propaganda gått parallellt med
en ökad svensk och fosterländsk
propaganda. Bestämmandet av vad man kan kalla
själva ’landsskadligheten’ är
huvudproblemet, det kvarstår även om
propagandalitteraturen klart kunde avskiljas och man
endast hade att bedöma den. Kritiken mot
regeringens linje i tryckfrihetsfrågan har
främst riktat sig däremot, att regeringen
genom en förändrad praxis och särskilt
genom de vilande lagförslagen fått för stor
makt att efter eget gottfinnande ingripa i
tryckfriheten. De som hysa bekymmer för
den svenska tryckfrihetens framtid, torde
knappast ha någon annan möjlighet än att
verka för en närmare definiering av de
olika brottskategorierna enligt
tryckfrihetsförordningen och en begränsning av
regeringens diskretionära befogenhet.
Författarens största förtjänst är att han,
på samma gång som han utvecklar
tryckfrihetsförordningens detaljer, hela tiden
lyckas hålla de stora, allmänna perspektiven
aktuella för läsaren. Rönbloms bok är både
en lagkommentar och en principavhandling.
Den är utmärkt som bådadera.
Jörgen Jf esterståhl
CABt, ARVII) HBSSLläB: Tlngrelskt
statsliv. Ett pt^rspektiv.
Xatur och Kultur
I’ris r,: 7.’).
li»4(l. 2J1 .sid.
Aktuell, välskriven och vederhäftig är den
nyligen utkomna översikten över engelskt
statsliv, författad av Carl Arvid Hessler,
docent i statskunskap vid Göteborgs
högskola.
I det första avsnittet av Hesslers bok
skildras den engelska
författningsutvecklingen från 1600-talet fram till rörelsen för
parlamentsreform i slutet av 1700-talet;
särskilt uppmärksammas de ekonomiska och
sociala förändringar, som hotade att spränga
den politiska formen. I ett andra avsnitt
behandlas demokratiseringsperioden 1830—
84, varvid förändringen i samhällsstrukturen
under industrialismen diskuteras i sitt
samband med den politiska utvecklingen. Även
i de sista två avsnitten, som behandla
perioden från sekelskiftet till och med
världskriget samt efterkrigstiden fram till den
churchillska regeringen, äro de ekonomiska
och de politiska linjerna på ett intressant
sätt sammanvävda.
På några punkter synas emellertid
författarens generaliseringar ohållbara. Vid
behandlingen av förspelet till 1832 års
parlamentsreform säges: "För egendomen hyste
den industriella revolutionens män den
djupaste vördnad ... Och whigledarnas tro
på de bestående institutionemas helighet
var icke mindre stark än tories! För whigs
var den aristokratiska styrelsen ett ideal i
minst lika hög grad som för tories. Lord
Grey’s egen regering bestod av ett tiotal
lorder, den var seklets kanske mest
aristokratiska. Och om den reform han föreslog
skrev han i september 1831: ’Jag är
övertygad om att ju mera förslaget överväges,
desto mindre skall man finna, att det är till
skada för aristokratins verkliga intresse.’
Vad som skilde whigs från tories var till en
del deras olika uppfattning om strategin.
Det säkraste sättet att bevara, menade
whigs, vore att nådigt tillåta vad som
annars skulle bli en med våld påtvingat. Det
vore mycket bättre att genomdriva en egen
reform än att överlämna detta till folkets
klunsiga hjärnor. Om reformen vore skick-
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
