Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Landgren, John: Arbetslöshetspolitikens dilemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arhetslöshetspolitikens dilemma
för sig är föga tilldragande. Den arbetslöse, som kommer till
arbetslöshetskommittén i avsikt att få ett jobb — och det gör de flesta — underkastas
sålunda en mycket närgången granskning, icke så sällan kontrollerad av
hemundersökare. Granskningen avser att fastställa, huruvida den arbetslöse
behöver hjälp. Icke att fastställa hans kvalifikationer eller att utreda vad slags
arbete, som bäst kunde passa honom. Lägg därtill att till och med
arbetslinjen i hjälpverksamheten under många år av naturliga skäl måst uppfattas
såsom något ganska mindervärdigt i fråga om sysselsättning. Den gamla och
populära benämningen nödhjälpsarbeten täckte på ett förträffligt sätt detta
mindervärdiga. Detta är sagt för att man skall förstå, att hjälpsökanderollen
icke kan vara någon älsklingsroll för vanligt arbetsfolk. För övrigt bör även
den, som icke riskerar att få utföra rollen, med en smula fantasi kunna
föreställa sig vad den kräver av sin spelare. Det kan icke vara så lustigt att
infinna sig hos ett samhällsorgan i den önskan att få sälja sin arbetskraft mot
hederlig betalning och så bli utfrågad hur många barn man har, hur mycket
man betalar i hyra, hur mycket pengar man har på banken etc. etc.
I själva verket hänger det naturligtvis samman så, att man söker klara sig
så gott man kan och så länge man kan utan regelbunden inkomst. Situationen
redes upp med tillfälliga förtjänster, hustruns eller andra familjemedlemmars
inkomster, egna besparingar och andras kredit. I gynnsammaste fall får
arbetslöshetsförsäkringen ta första stöten. Det är först när trycket hårdnar
till nöd, som den arbetslöse går till kommittén. Här bortses då från den
obetydliga grupp av arbetslösa, som under en följd av år vant sig vid att anlita
hjälpverksamheten. En sådan grupp finnes nämligen också. I det förhållande,
som nu påtalats, ligger den egentliga förklaringen till att hjälpsökandesiffrorna
verka så dröjande vid den nu pågående konjunkturförsämringen.
Erfarenheten är för övrigt ingalunda ny. På hösten 1930, då förra krisen
höll på att segla upp, hade vi precis samma situation. Fackförbunden
redovisade under sommaren cirka 27,000 arbetslösa och i september 33,000. Då
bör man emellertid erinra sig att antalet i redovisningen deltagande
fackförbundsmedlemmar var betydligt mindre än nu. Arbetslöshetsprocenten var i
september 1930 9,4 % och i september 1940 9,7 %. Antalet hjälpsökande år
1930 steg från cirka 6,000 under sommaren till 14,600 i oktober månad.
Sålunda nära nog samma siffror. Den gången kommo de arbetslösa så
småningom. Även denna gång ha de arbetslösa sannolikt och tyvärr anledning utropa
ett lugna er, vi komma. Detta såvida icke den utrikespolitiska situationen
radikalt förändras eller staten på normala vägar kommer att ställa mycket
stora krav på arbetskraft.
Då antalet hjälpsökande hösten 1940 är så ringa och endast mycket
långsamt ökar är detta sålunda, för att sammanfatta, ett uttryck för att det ekono- 589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
