Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholmsteater 1940
människor, som vid första ögonkastet kan tyckas stå oss oändligt fjärran, en
grupp kaliforniska lantarbetare, en skara proletärer, vagabonder och
drömmare, komna frän vidderna och bergen. iDe är ensamma människor, har inget
rotfäste, ingen familj, inga verkliga vänner — ensamma kommer de till en
farm, stannar en tid, förtjänar en handfull dollars och slösar bort dem på
visky och kvinnor för att lika ensamma fortsätta och försvinna ut i det stora
okända.
Men detta drama om människors ensamhet handlar likväl — och däri
ligger styckets geniala paradox — om två män, som är oskiljaktigt förbundna
med varandra, men som aldrig kan komma till tals på samma plan. Det är
den lille, kvicke och kloke George — och den store och dumme Lennie, jätten,
som har en tvåårings förstånd, och som ständigt kommer i olycka på grund
av sin mani att smeka små, mjuka djur, möss, hundvalpar, kaniner och unga
kvinnor. Inte kan han hjälpa att de så lätt går sönder i hans förfärliga nävar!
Han menar ju ingenting ont med det! Men det blir bekymmer för George,
som sökt en räddning ur ensamhetens förbannelse genom att ta sig an den
hjälplöse Lennie, liksom man tar hand om ett litet barn — och som till sist
blir tvungen att skjuta den stackaren för att rädda honom från lynchning.
På ett djupsinnigt sätt ligger det i denna egenartade tragedi från de
kringvandrande lantarbetarnas liv i Kalifornien något för all mänsklig gemenskap
allmängiltigt. Vi lär oss hålla av denne otymplige halvidiot — precis som
George själv — och vi grips på ett besynnerligt sätt, då denne med skälvande
händer sätter revolvern i hans nacke, distraherande hans uppmärksamhet
genom att för sista gången utmåla deras stora, underbara, ouppnådda och
ouppnåeliga dröm: ett eget ställe! Men det är själva miljön, naturen, de speciella
levnadsförhållandena, som förklarar dramat, och det skulle heller aldrig ha
gjort ett så hänförande intryck, om inte Alf Sjöberg i sin regi — med
Ska-wonius’ enkla och kraftfulla bilder av den kaliforniska farmen — hade gett
föreställningen så god lokalfärg. Samtidigt hade teatern i Holger Löwenadler
fått en idealisk framställare av Lennie, en absolut mästerlig rollprestation av
denne gigant med sitt tungsinne, sina små, naiva och löjliga glädjeämnen och
sin genomgående fina poängtering av att det är den fysiska styrkan, som är
hans svaghet, hans olycksöde i livet. Hela föreställningen hänger på denna
roll, som kräver ytterst speciella förutsättningar, och när dessa nu kunde
uppfyllas och även var och en av de övriga utmärkt fyllde sin uppgift —
med Lars Hanson som George och Gun Wållgren som den olycksaliga slynan,
som blir Lennies offer och öde, för att blott nämna ett par av de medverkande
— så smälte det hela ihop till ett förunderligt levande sceniskt konstverk.
Hösten inleddes så med två dramer av Maxwell Anderson, den mest bety- 623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
