Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISih Beyer
dande dramatiker, som Amerika — och inte endast Amerika — just nu har
att uppvisa.
Det var Nya teatern, som under ledning av Per-Axel Bränner startade sin
nya regim med Winterset, här kallad Grå gryning. Pjäsen, som är några år
gammal, är berömd, ja, mer än det, en dramatisk dikt av enastående styrka
och skönhet. För första gången har Maxwell Anderson här tillämpat sin stora,
versifierade, "shakespeareska" form på ett nutidsämne, till och med ett ämne,
som i och för sig inte tyckes äga några lyriska kvaliteter: den undre världen,
gangstervärlden, förbrytar- och fattigkvarteren i New Yorks skummaste
gränder.
I en dylik miljö — under Brooklynbrons drypande valv — får vi så
uppleva ett Hamletdrama, ett Romeo och Julia-drama och — ett Sacco och
Van-zetti-drama. Hjälten är en fattig och arbetslös pojke, Mio, vilkens far för
tretton år sedan skickades till elektriska stolen för ett rånmord, som han aldrig
begått. Men han var anarkist, och det var därför han blev dömd. Sonen har
vigt sitt liv åt att bringa klarhet i faderns öde. Han föres därunder in i en
krets av människor, som alla varit invecklade i saken, gangstern Trock, som
är den verkligt skyldige, den gamle domaren, som blivit sinnesrubbad av
samvetsförebråelser och ett fåfängt sökande efter bevis, som skall kunna
rättfärdiga den dom han fällde — och slutligen en förolyckad judisk musikant,
vilkens vittnesmål aldrig har hörts, och som hållit sig undan av fruktan för
Trock, den dödssjuke banditen med ett halvår på sig och revolvern i fickan,
beredd att försvara varenda timma av sitt återstående liv. De har fått sina liv
ödelagda, ty det ena brottet föder det andra, det tar aldrig slut, inte förrän
någon beslutar sig för att bryta kedjan, stryka över och gä vidare.
Det är också detta Mio förstår att han måste göra, då han råkar Miriamne,
den judiska flickan, vilkens oskuldsfulla gestalt lyser fram ur mörkret som
en uppenbarelse. Hennes och Mios korta, blossande kärleksscener hör till det
vackraste och egendomligaste en modern diktare skrivit. Förhållandet mellan
dem återger Mio lusten att leva. Det måste finnas en väg ut ur denna värld
av brott och elände. Men det finns inte! Mio vet redan för mycket! Han blir
skjuten i gränderna av osynliga gun-men — och ensam kvar söker Miriamne
döden vid hans sida. Det är i en sådan handling Maxwell Anderson ser den
enda möjligheten att övervinna tidens gangstervälde och sin egen pessimism
inför utvecklingen i världen: hellre gå under med sin tro än foga sig.
Föreställningen blev en seger för teatern och ett vittnesbörd om att det inte
bara är nonsens, publiken vill se, utan att den också kommer, om det är ett
verkligt drama, som spelas! Bränner hade satt det i soen, och som Mio hade
han fått Sture Lagerwall, som redan förut med framgång spelat Maxwell
624 Anderson (den unge natursvärmaren van Dorn i High Tor, Drömmarnas berg,
Tiden 10 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
