Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholmsteater 1940
tör Roeck Hansen! På Nya teatern framträdde Viveca Lindfors som en ny.
ung, begåvad och blodfull skådespelerska i Terence Rattlgans roliga komedi,
Diana går på jakt, där en flock ungdomar från Dramatens elevskola — med
Erik Faustman i spetsen — presenterade sig för publiken i en föreställning,
som drog fulla hus under hela sommaren. Samma scen har också varit
skådeplatsen för en Noel Coward-komedi, Jag älskar dig, markatta, med ett elegant
komedispel av Per-Axel Bränner och den unga göteborgsskådespelerskan Irma
Christenson. Framför allt den sistnämnda har i år slagit igenom i Stockholm
genom att först spela den sorgbundna, madonnelika Miriamne i Winterset och
sedan denna glada cowardska "markatta" i internationell konversationston,
ehuru hon inte tillräckligt uppmärksammats av kritiken, därför att hon, liksom
Bränner, lagt in sina finaste nyanser i spelet efter premiären.
Vicor Sjöström och Gerda Lundequist har gästspelat på Vasan — och
på samma teater fick vi återse Anders Henrikson tillsammans med Aino Taube
i en ganska förfärlig men "beprövad" melodram, Eldprovet av den
belgiskfranske författaren Henry Kistemaeckers. Styckets enda hyggliga akt, den
andra, visade ett utsökt samspel av detta skådespelarpar, där han på nytt
fick visa, vilken god aktör han är — och hon för första gången visade en
äkthet och innerlighet, som gav nya löften för hennes fortsatta utveckling.
Slutligen bör också nämnas Märta Ekströms förtjusande och festliga
operasångerska i Den lilla hovkonserten, en tysk vådevill, som räddades genom det
goda spelet på Dramatiska teatern. Då fru Ekström tillfälligt ersattes av en
verklig operasångerska, som sjöng vackert men spelade dåligt, fick man en
påminnelse om hur falskt det är att i teatern endast vilja se en reproducerande
andrarangskonst. Det var ju Märta Ekström, som hade gjort fyra femtedelar
av föreställningen!
Hur skall det nya året gestalta sig? Kommer publiken fortfarande att gå
på teatern, kommer den att vilja skratta och "glömma", som det heter — eller
kommer den att vilja se väsentlig och stor dramatik? Blir det en säsong i
det lätta lustspelets eller det allvarliga tidsdramats tecken? Frågan är
egentligen oväsentlig. Det går i skrivande stund på Blancheteatem en underhållande
amerikansk pjäs, S. N. Behrmans No time for Comedy — här kallad Plats
för leende — där en populär pjäsförfattare för sin hustru, som är
skådespelerska, utvecklar den synpunkten, att det inte längre är tid för lustspel.
Situationen kräver att diktaren gör sin värnplikt i idéernas tjänst! Hon
svarar: "Du är miniatyrmålare — och skall inte försöka göra
Michelangelo-fresker!"
Teatern behöver både Michelangelofresker och miniatyrer. Det är den
levande pulsen, äktheten, sanningen det kommer an på. Endast de falska tonerna
är av ondo. 627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
