Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 4.
1893
folkel ncli illtr liksom öfver n|t, åstadkommit en fördjnpning
i nit, tiinki’- och känsloHf.
I ilen lilla novell kallad Forraadt, som nu närmast
sysselsätter oss neil snm utgör hufvuilberltttelsen i en
samling, itr det en ling flicka mellan 17 neil 18 Hr sann en
medelålders mun pil 30, som di berättelsen böljar just
blifvit samiiiauvigda. De konflikter, slutligen ödesdigra, som
uppstå dem emellan som en naturlig följd af de alligenom
olika förnte&ttningnr, med hvilka de ingå sitt äktenskap,
äro berättelsens iiutehäll, ett, ämne, snm synes i vår tid
ingalunda nytt. Den teckning A. K. ger däraf är dock
gjord ined mästarhand, och den absolut objektiva och
därför rättvisa syn pä såväl personerna själfva som de
ömtåliga förhållanden, hvilka vålla deras olycka, lir trots
ilen syndaflod af äktenskapsromaner, som bjudits och
dagligen bjudes oss, en stor säHsynthot. En älskare af
tendenser skulle utan tvifvel här med större lätthet än det
ofta nog sker i vår programsjuka tiil kunna få nt mer
än ett s. k. inlägg i sinn och tidens älsklingsidéer, men
en läsare, soui är i stånd att se äfven unnat än det hon
själf önskar, skall näppeligen frestas att. misstänka förf. för
tendensskri fvéri. Kapten I tiber och den unga Aurora —
eller Ory — hvilkas äktenskapliga tragedi läsarn bela
tiden med spändt intresse följer, äro inga undaiitagsnatnrer
eller stora „from rageiule annder", ile äro belt enkelt
manskor at’ det slag man möter när som hälst i våra
nordiska förhållanden. Han en öppen, redbar, rättfram,
lef-nailsfrisk mun, häftig, uppbrusande och en sumlu brutal, när
något, går emot, men i grunden varmhjärtad och vek. Föga
anlagd fiir reflexioner, hur han, ifrån sin tidiga ungdom
Sjöman, fört ott värksamt och gladt lif, tagit lifvet „som
det fallit sig". I sexuell hänseende liar ban lefvat
hvarken bättre eller sämre än de flesta och medvetandet härom
samt att ban kroppsligen är frisk och sund gör att, han
utan skrupler träder i brudstol med den blodunga flicka,
i hvilken ban är djupt förälskad och som synes linnoni
förkroppsligandet af alt hvad som är rent och fliit. — Ory
åter, till naturen mer reflekterande mon mindre lidelsefull och
lättrörd iln ban samt uppvuxen, omhuldad och skyddad som
hon varit i ett godt nordiskt hem, med kristligt moraliska
tänkesätt och ärbara seder, bar al’ denna sin uppfostran
och uppväxt emottagit ett djupt intryck. Ehuru icke i
biblisk mening kristen, är hennes uppfattning af lifvet och
alla dess företeelser starkt påvärkad af kristendomen och
dess moral och hon liar, i likhet ined så många andra
nordiska kvinnor, omedvetet men därför icke mindre djupt
insupit den kristendomen inneboende uppfattningen af det
sexuella som något, redan i och för sig orent och köttsligt.
Okunnigare iln de flesta nntldskvinnor i fråga om dessa
förhållanden, dä llon gifter sig, är bon absolut okunnig om
den s. k. dublila moralen. Och då det, går upp för henne
bur klent hestäldt det varit med hennes mans moraliska
förtid, gripes hon af en till afsky gränsande fasa. Hon
anser sig narrad, besviken, neddragen i smutsen, men på
samma gång vaknar bos henne, full af motsägelser och
omedvetna Instinkter som mänskosjälen är, en gränslös
nyfikenhet angående just alt detta smutsiga, som hon så
djnpt föraktar. Hannens försäkran, att andni män lefvat
som ban, t. o. ni. sämre, ökar endast alla dessa
komplicerade känslor; för resten tror hon honom endast, till hälften,
ty om dessa män som hon känt, diir |lemma varit likadana
som ban. „aå hade ju ingen velat umgås med dem". —
Ehuru gift af eget lritt val har Or.v häller icke någon
,.stor kärlek att ta ntaf", som praktiskt skulle hjälpa henne
öfver de etiska och teoretiska svårigheterna. Hon liar
kanske förväxlat, som det lätt sker i den tidiga ungdomen,
känslan al att ,,tycka om" med värklig kärlek eller bennos
temperament ligger ej fiir starka känslor detta är ej i
berättelsen med bestämdhet motiveradt. — Resultatet är
blott ett äktenskap fullt af ömsesidiga besvikelser, där
hon själf lnarterad blir hans obevekliga, om ock till
hälften omedvetna bödel. Framställningen häraf och
utarbetandet af situationer, som låta bådas känslovärld frauistä
lefvande för läsarn, äro gjorda ined stor talang och
myk-keu psykologisk finhet. Ingenting är lagadt eller
schematiskt. Alt. är iakttaget och bär det lefvande lifvets
omisskänneliga och trogna prägel. Icke ett spar af försök
ott från s. k. kvinnoständpuukt eller någon annan
ståndpunkt ge färg åt vare sig händelsen eller personerna. Det
vore si t. ex. synd att säga, att förf. bemödar sig om att
ursäkta eller för läsarn skyla vare sig arten eller graden
af mannens förseelser; tvärtom står lian där tecknad med
all möjlig realistisk trohet, precis den förtappadt syndare,
vår tids kvinna visst icke utan skäl finner så föga tillta-
lande. Men ft andra aidnn sparas ||äller icke ilen luiusta
ansats till försök att omge den unga (Irys bild med
martyrens halgonglorin eller ens alt förläna henne ett spår af
dygdens upphöjdhet, och höghet. Hennes fel äro andra än
hans, men knappast därför mera tilltalande eller ursäktliga.
Och då ridan går ned öfver denna, trots frånvaron af alt
hvad ||inn kallar intrig, djnpt gripande skildring skola
tvifvelsutan ile Hesta läsare icke blott skänka honom den
större anparten sympati nian äfven fråga sig. om icke lian
trots alt var den ädlare anlagda naturen al dem båda.
Hans hemlighet.
(Svenskt original).
ag ligger påklädd pä sängen, och min vän Fabian,
läkare, sitter bredvid mig. Till vänster står ett
bord med vin och cigarrer, jag vill ilium njuta
litet nf lifvet eller inbilla mig. ntt jag njuter af
lifvet, ty jag är dödssjuk, fastän Fabian försöker lura mig.
Det är ju dock så ursäktligt, ty det är en blödigt,
filantropisk praxis att slika lura Inngsotspatientcr — men mig
lura ile ej. och jag lurar mig icke häller själf.
„1)ii repar dig, gosse, — jaa då!" säger Fabian och
hugger med artificiell fryntlighet tag i mitt högra lien, en
hardt när till promenadkäppens omlåiig alinngrud tingest.
— „Skål I"
„Nej, hör dti Fabian, in vino veritas! Bekänn!
Lungsot i fall karrier. gamle skrymtare?" Jag plirar på honom
med ena ögat, fast bestaton att icke låta honom komma
nndan.
„Prat — dumheter!" utbrister Fabian med alt, för
tydligt generad min, rhvem i all världen har inbillat dig
det därt"
,Jo, jag själf, min hederabror 1 Med tillhjälp af de
här båda lurarna, som jag förenat med en kautschukslang.
Den ena på vänstra ryggtaflan vid skulderbladet, dcu
andra vid örat: knarr. knarrl Jag hostade, och ilii litt. det
som från en hel åker, 1’nll af kornknarrar. Men från
lung-spetsen hördes ingenting af den enkla anledning, ser du,
att den är belt och hållet borta.
Likadant på höger sida, kortare
andedräkt för hvarje dag.
kokningen i bröstet värre och värre —
lörstöridsenrbctet går stadigt fram
ined en naturnödvändighets lugna
inertie — hvad säger dn nil,
Fabian
„Att ilu är en utmärkt
iliagno-atiker - pub! - som dock — pub!
— denna gång misstagit dig",
afgjorde Fabian med illa anlagd
gra-vitet och blåste nt.
rökmolnsintermezzona i riktning mot det öppna
fönstret.
Jag såg på hans mill, att. jag
fått honom fast. Men det är oädelt
att triumfera ütver en slagen
motståndare, därför grep jng mitt
glas och stötte det med gemytlig
lürsonlighet mot Fabians.
..Hell dig. du esknlapiimantelns allin värdigaste
upp-tagare, jag tänker i alla fall inte dö i den diir åkomman
— studerar du stntistikV"
»tlja-a, det liirstås ..." medgifver Fubiau med
villrådigheten bos den, som vädrar ott angrepp nr bakhåll.
„8jälfmordsstatisttk också . . .?"
»Tig lör tusan, din vettvilling, dn borde ha hänsyn
för
Furst Alexander af Bulgarien.
Grefven af Hartenau.
Han steg upp och gjorde en bugning för olin
svägerska Helga, som nu inträdde. Hon föreslog med den ilär
tvärsäkra tunell, som alltid öfvcrrnmplat min
motsägelseanda, alt fönstret skulle stängas. „Det drar bestämdt."
„Ske icke min vilja, utan din. hulda svägerska!"
suckade jng tmdorgifvet och sä sarkastiskt, som man med
två respirationsorgan i upplösningstillstånd orkar, „dn har
nu alltid tyranniserat mig en smula*.
Hon tittade ned pä mig med ett slags tyst,
medlidsam vrede och gick ut I salongen.
„Dn Fabian, såg inte dn också på henne, att bon
phört alt", som det heter i romanerna?"
„Ju, vet du", hviskade Fabian högljudt och med
ifrig patos, i det, ban reste sig tipp, „dit borde värkligeii
hälla inne med säilunt där . . . dina anhiirign . , . med
ett. urd, det ilr bjärtlöst . . . högst opassande, da man
ligger så där . . . Tjna" — nil hade han ändtligen krängt
öfvrrrockcn pä sig. sä att sammetskragen efter vanan
krupit under och manscbettornn upp till nrmbigen — „tja, jag
tittar till dig i morgon . . . som sagdt, ilu borde
värkli-gen, min bästa bror . . . men låt nu se, ’Bom sagdt . ,
Det itr 8à roligt att höra Fabian, då ban är riktigt
i tagen och i „brutna ljud" ger luft åt sin sublima
indignation. Jag knnde ej låta bli att skratta — skratta som
en slyngel ftt en misslyckad mentor.
„Det är värkligeii ingenting alls att skratta åt, skall
jag säga dig!" Och lUirmed far ban i väg som ott skott,
mer iln vanligt fnurrig.
Nu ilr jag ensam igen. Det är jag för resten
merendels. Dä man ligger och tynar lAngaumt bort, slappas
uppmärksamheten för ens lidande, „Åh, det är ju inte så
farligt, ban är inte sämre i dag än i går." Man blir ett
gammalt „sjukdomsiiiventariumu, som börjar förefalla
Idl-stan odödligt och godt kan sköta sig själft.
Det förstås, Helga ilr då vanligen hemma och ser
alt emellanåt till inig samt Irågar pä sitt kärfve manér,
om jag „i)nskar något".
Ack, iln lilla svägerska, det är minsann inte
småsmulor, jag skulle önska mig, t. ex. hälsa och krafter och
litet, lycka Sn en gång eller åtminstone, att solen lyste
tjugufyra timmar på dygnet. — Lyckligtvis nöjer jag mig
dock med något, mindre.
Det är för märkvärdigt med
ilen där tösen: hon tycks aldrig ha
wkunnat ined mig" riktigt, då
däremot jag alltid tykt ganska mycket
om lieu||e och till och med på
senare tid kanske . . . men vänta
litet!
På mitt bröllop var hon tärna,
och då vigseln var öfver och
gratulationerna vidtogo, grep hon
häftigt båda mina bänder och utbrast:
„ Fritz, af bela mitt bjärta . .
Mer blef ilet inte, ty hon gjorde
tvärt belt om och försvann bakom
do andra. — „Hvad kom det åt
Helga?" frågade min hustru
nn-drande.
IJi-t där glömmer jag aldrig.
Sedan dess bar hon alltid varit
tämligen tvär och onådig mot mig,
(lod vete hvarför; kanske därför, att jag alltid drifvit
med henne en su|l|la och lilla hennes näd är så lustigt kort
om hufvudet.
Följden af altihop är emellertid den, att jag små*
iiiiigoiu fättat ett specielt intresse för min tjuguåriga
trätosyster, ett intresse, som under mill långa sjukdom fält
ett alt rikorc innehåll... men ännu en gäug, vänta litet!
FÖLJETONG.
|jady j\lai’vs inackordering.
Öfvers, fr. engelskan för HTideii",
Gästerna voro nästan allesamman gamla vänner —
en litt Ini krets af „grefsknpsfolk" — och till en början var
det, allmänna samtalet så lifligt, att ban ej kunde uppsnappa
tiAgouting al’ hvad liou sade; men efter en stund blef det
en pons och midt under densamma hördes Millys röst klnr
och frisk:
— Nej, jag håller på Florida-fosfat, förklarade him.
Fursgubben siiger —
Sorlet af rösterna steg konvulsiviskt, men Jim hörde
icke deato mindre linru en låg, släpande röst gäckande
frågade:
— Ooh huru har „far»guhbon" blifvit en sådan
auktoritet i deu vllgen?
Svaret gick förloradt lör Jim, men det var första
gängen |inn i lriga om Milly Smith erfor annat äu begäi
att skratta. Det gjorde honom värkligeii ondt om flickan
och huu känile sig häjdlöst förbittrad pä den herre, som
talade med henne. Uuu förklarade för sig sjlllf, ott det var
en förbannad skam att drifva mod henne sA där, men ban
glömde det taktum, att han kniippust gjort någonting annat
själf ända aedun hon koin i Innia mors hus. Slutligen
beslöt ban att sä fort soln möjligt taga henne oui baud ocll
gifva henne en smilla prlvatundervisuiiig. Men begäret att
skratta vuuu återigen halt och hållet öfverhand hos honom.
ilå ban fick se eu skymt af sin mors ansikte. Hon hade
jnst tvärsöfver hein bordets längd blifvit tilltalad som „lady
Dreliui-iiirt" och Milly begagnade sig af den tystuad, som
uppstod för att redogöra för. huru „farsgubben" förtjänade
sig sin förmögenhet. Denna gäng gjordes det. intet försök
att förnya det allmänna samtalet. Alla upphörde tvärtom
ntt tala, för utt endast höra pu hennes historie: och hon
berälteje den med eu mill som om bon snarare känt sig
uppmuntrad af iln förlägen öfver sä mycken uppmärksamhet.
— Han satte upp en bod I ett aflägset nybygge
söderut. sade bon, och när ban samlat tillräckligt, köpte |iao
eu trettio tunnlands jordlott, som såldes billigt, och försökte
odla deu. Det lönade sig icke och det gick alldeles på tok
för hoiiniu eu tid; men när fosfatfebern började, då blof det
luft i liickau. Farsgiibbeu gräfde och sorterade sina prof
och gick pä som en galning och lugnii trodde, aLt ban
hittat nagi t: ineii när experterna kommo, blef det annat ljud
i skällan. Hans jordlapp innehöll nästan bara rent fosfat
och den rikaste munnen i södern bjöd houoiii pil rak arm
en miljon dollars lör deu, Han kunde med tiden hu
förtjänat dubbelt så mycket på den, dm Unn tyälf beliilllt den;
men huu lät uiig afgöra saken och jag bestämde at| ban
skulle sälju deu, emedan |ag tykte vi hade tillräckligt att
reda oss med. Vi hade inte så husligt fått lits pengarne
på det. indra sättet, och då hade larsgubbeu varit för
gammal för ott reso; då bude det bara varit jag som halt godt
af pengarne och del, b adr inte varit rätt och billigt.
Hennes sista ord gjorde ett djupt intryck på Jim ocb
äfven på en eller par a|ldra. Ililr var eu flicka, som
uf-Btätt från utsikten ott erhålla en fördubblad förmögenhet
och det lmru för att honucs gande far skulle få sin andel
af glädje och njutning i lifvet., Innan det biel’ för sent.
Han undrade huru måitgu -; men det rar lönlös mild* och
ban var tyst och tankfull, när damerna stego npp från bordet.
När lian senare pft kvällen trädde in 1 förmaket, kom
Milly ögonblickligen uch utan tvekan fram till kouom.
— Jag är aå glad för att ni kuianiar, sade hon.
Hvad fatta» er mainmu? Hon vill knappast tala med mig.
— Det vet jag värkligeii icke, svarade Jim: men det
är visst möjligt, ott bon inte rikligt uppskattade den
historie. ni berättade vid middagsbordet. Ocll hvarför i all
världen envisas ui att kalla henne för „lady Drelincourt?4
lian betraktade henne ined så vänligu ögon, att hon
omöjligt k lindé bli stött öfver lians rättframhet; hon tog
den också för det, som deu värkligeii var, iiämligeu godt
kamratskap.
— Hvad vill liou då, att jag skall kalla henne?
frä-traile bon. Ingalunda lady Mary? Jag tykte jag inte var
tillräckligt bekant med henne för ott göra det?
— Där vid lag är det inte lrågo om att vara mera
eller mitidre bekant, förklarade Jim. Lad.v Mary Hr hennes
egentliga titel och boll vill naturligtvis hälst bli kallad sä.
— Nåja, sade Milly, som undantagsvis »ag eu sniubi
stukad tit, det enda skälet hvarför jag kallade henne lady
Drelincourt var, alt jag inte tykte det anstod eu ung flicka
att kalla ett illilre fruntimmer vid hennes dopnamn. Det låter
litet vanvördigt. Men liou har naturligtvis rättighet all
välja. Ni kunde just förklara för mig hvad det Ilr lör en
skillnad nu lian de bägge namnen, sedan skall jag nog
kommu ihåg det.
Jim ätog sig naturligtvis utt, upplysa henne och
tillbragte eu mycket angenäm aftuu med att inviga keiiue i
deu hrlttisku aristokratins mysterier och eu hop andra
saker. Hon lyssnade och läste öfver, pratade ocll underhöll
liououi ouh iiivigdn honom till slut yllerligarc i sitt
förtroende, dii hon had honom, alt I|nn dagligen skulle gifva
lienne lektioner i det engelska språkets ||nare uttryckssätt.
Deu Hutten var huns hvila iuke aå fullkomligt ostörd
»om natten förut. Hans intresse för Milly ökades
stundligen.
Några veckor gick alt tämligen bra. Jim ocb Milly
voru oskiljaktiga. l>udy Mary trodde endast utt he|ines suu
genom att visa den amerikanska Hickon eu löjlig
uppmärksamhet tog eu liten elak hämd pu huune, för att hon Uigit
åmot eu inackordering i sitt hus; ocll om Mund,uch Chri-
Såsom jng ligger, ser jag henne nu si väl genoir.
filen af rum, där hon sitter i det, lilla förmaket med pro.
filen skarpt af tecknad mot fönstret. Hon sitter lutad
öfver nigel broderinrhcte, skjnter då och dä betänksamt fram
underläppull och granskar kritiskt sitt eget vilrk med
hufvudet pä sned, detta vackra hufvud med brunt, vid
tinningarna bueklndt liår, stora, gråsvarta, intelligenta ögon, rak
uäsn och ett halft energiskt, halft vemodigt drag kring
munnen.
Jng har beslutit att denna afton jaga alla dystra
tankar pä flykten ocll dricka punsch och kika på
solstrålarna, som leka tafatt oc.li titt-nt i gardinvecken. Men
bur det är - jtt mer jag ser på henne där inne, desto mer
Iryser mitt sinne af eu aningsfull beklämning.
Ja - lion skulle det kanske varit i stället för . . .
mitt hjärta liksom stannar inför denna tanke, som ined ens
upprullar mitt lifs senare historia — all, denna historia,
som jag ännu hvarje morgon, då jag vaknar, vill Ini till
blot| en elak feberdröm, men som tyvärr ilr en hemsk
värk-ligliet, pä hvilken jag själf skall göra alnt ... Jo, mitt
program ilr uppgjordt.
Om nn någnn såge mig, hur jag låter blicken fara
omkring öfver rummets olika föremål, skulle lmn bestämdt
sägn, att jag ser ut som en, hvilken tager ott farväl.
Så är det också.
Där uppe öfver Imruhyllan och en maknrtshnkett
hänger min första studentmössa, ett gnlnndt minne från en
sorgfri tid. Herre Gud, jag tror det var i den jag
exekverade mitt olyckliga femte burra, som förstörde det
högtidtiga intrycket af ilen där utomordentliga
ilnktorsproiiio-tionen ocb med ens gjorde mig ryktbar i bela kären. Jag
måste skratta vid detta minne, och Helga tittar ett
ögonblick förvänad pä mig.
Nå, i det andra hörnet står min hustrus skrifbord
med alla pjeserna i samma ordning, som ilå hon lämnade
mig . . . Viil det minnet skrattar jag ej. På ena väggen
hänga vyer frän Upsala och porträtt af far ocb mor, alt
smakfullt och litet konstnärligt anbragt. Pä ilen andra
liar en lefnadslnstig ulspegel till kamrat, som alt emellanåt
bedrar mig med sitt besök, successivt föst upp
Pannma-dramats män, Mceths färgrika reklam-kort och
Dnke-af-Dur-liamsfotografier i kaotisk villervalla. Doh Väggen är en
grinande parodi på ilen motsatta, nngefär som det sista
året på de tre föregående i mitt senare lif . . .
Tre år af ljus ocb lycka vid en älskad makas sida
- och ändock altsamman blott en hägring i luften! Jag
tindrar, om hon kommer ihåg ilen där souimaraftouen, ilå
vi första gången arm i arm och likt två barn, snm äro
ute på odygd, smögo genom Karl den femtondes port och
slogo oss ned i det gröna ofvanför artillerilfasernen. Vi
liade eu butelj Uuster-Aushriich med oss ocll tömde den i
glas, som hon gifmt i sin kllliliiingsflcka. Där sutto vi i
ett backskult och voro smått ängsliga, att nägon -skulle se
oss i vårt lilla dryckeslag, och det var si förtjusande
roligt altihop. till och med sjllllvu deu där ängslan, och vi
kommo hem med fanget fullt af blommor, som hou plockat.
Ocb när vi snperado i det lilla rummel på
Stallmästargården och ttppusserskan såg sä mystiskt reserverad
nt, soiu om hon inte riktigt trott, att vi voro två nygifta
— äh, hvad det var gudomligt kostligt, hvad vi skrattade,
hvad vi smektes, tils vid minsta knäppning i dörren vi
flögo åtskils som två raketer! Ack vi voro ännu icke rätt
inne i vår nya lilsroll 1
Nu äro vi båda ur den. Jag döende Hvarför ilr
hustrun ej vid den döendes bädd? Ilur skall jag med ull
delikatess besvara denna fråga? Jo, hou liar — förhinder.
Flon sade mig en dag — det är suart ett balfår
sedan — att hou ej längre — tvkte om mig, att hon strängt
taget altlrig . . . etc. Jag skrattade henne midt npp i
ansiktet öfver detta dilign skäint. Men ilet var ej Bkämt.
stine också lade märke till tecken, som tydde på annat än
deuna afsikt a broderns sida. förrådde de intet däraf för
modern. Det mnste värkligen vara bra gamla unga flickor,
som med flit störa en kurtis, när tnuuueii i fråga är en ,
person, hvars uppmärksamhet mot en annan omöjligt kan
väcka deras svartsjuka.
Vid deu tiden tick ett, stort herresäte 1 grannskapet,
den äran att för tiigru dagar hysa en liärtig tillhörande
det kungliga huset inom sina murar och vid detta tillfälle
gals det eu stor bal, dit lady Mary Drelincourt jämte de
sina blef bjuden. Milly var alldeles utom sig af
förtjusning, ty hou hyste det för eu republikens dotter typiska
intresset lite deu kungliga personen. Hou gjorde i smyg
förfrågningar angående sina utsikter till alt bli presenterad
och det gjorde Jim riktigt ondt utt nödgas krossa lieu||es
illusioner uch förklara för henne, ntt hon Inte kunde hu
minsta hopp om att ådraga sig den högt uppsatta personens
uppmärksamhet. Han misstog sig emellertid därutinnan
och det stod skrifvet i stjärnorna, utt Millys innerliga
önskan skulle gä i fullbordan.
Hun råkade nämligen vara den vackraste flickan I
bela den strålande balsalen, uch hans kungliga höghel, som
hade mycket öga för kvinnlig nköubet. observerade detta ocb
yttrade sin önskan, att ilen Vackra amerikanskan skulle
presenteras för honom.
— Tala så litet som möjligt, hviskade Jim, då hon
lämnade lilius sida och leende gick för utt utstå sitt
eldprof.
Hon blef ögonblick ligen I tillfälle att visa linru
samvetsgrant hon följde lians råd, ty hans knnglign höghet
behagade i nåder göra henne en fråga. Han frågade oiu
hou tykte om England.
Milly letade i sitt miune efter de mest koncisa
uttryck, i hvilka hon kunde kläda ett entusiastiskt svar och
luistigt väljande dem svarade hou med starkt eftertryck;
— Nå gissa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
