Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 4.
TIDEN
1893.
Unn bevisade det genom att lämna vårt hem. Jag skref
och bad henne återvända. Nej I
Min hjärna är så Witt. att jag ieke orkar låta
tanken än eti gäng löpa in i dessa eviga kretsgångar på jakt
efter förklaringar och motiv. Kör öfrigt,
grannlugonhets-liänsyn förbjuda mig att ens tänka at dem tör mig själf.
Slutsnmmnn var, att hon gick, kanske mest därför, att, hon
ej älskade »lig . . .
Himmel och afgrund, hvad jag li|lit, rasat, förbannat,
välsignat ocli förlåtit om hvartannat fiir att slutligen
stanna vid ilet sista. Men nu är jag lugn, ty det är snart
slut.
Jag ådrog mig genom förkylning en härjande
lunginflammation — det, blef lungsot genom ett par månaders
sömnlöshet, ined en sjillsspänning på branten af vansinne.
Den nyiika, svala baud, som lindor den värsta yrsel
smekte min panna, jagade småningom hert. förvirringen
därinnanför, och då jug en dag vaknade till full sans, drog
jag denna hand till mig och kyste den. När jag sedan
säg npp, fann jag, att den tillhörde Helga; jag hade också
anat det.
Två stora, tårfylda, ögon blickade ned pä mig, men
vändes hastigt bort, då jag sökte resa mig upp och äfven
draga den vänliga handens egarinna närmare mig.
„Stilla, annars går jagi"
Jag lydde som ett barn. Oc.h jag kände efter alt
det förfärliga, jag genomgått, inom mig en sällsam gryning
till uågot nytt, jag viste i förstone ej hvad — men nu
vill och får jag ej säga hvad.
Htm? Ah, vänskap, medkänsla; naturligtvis
ingenting annat! Det är i själfva hennes hjärtlighet, — i fall
jag gent. emut mig får använda ett så prononceradt uttryck
om henne — något abstrakt och opersonligt, som kyler
mig, retar mill nyfikenhet och — ja, rent ut, förargar mig.
Hon leker kurragümma med mig och glider gäckande undan
min hand, för hvar gång den utsträckes för att fä henne
fast. Men hvad ville jag för öfrigt vinna därmed — har
jug rättighet att söka vinna något . . .?
Hon är emellertid min sjuksköterska, och jag fogar
mig i hennes förmyndurääkra anordningar metl en
eftergifvande flathet, som ibland pinar mig själf, därför att hon
med säkerhet ej ulls känner dess värkliga ursprung.
Skall jug för ett ögonblick rycka mig själf in på lifvet
och skoningslöst granska min belägenhet? Det kommer att
kännas, som då operatioiisknifven sänkes i köttet. Men den
mitt» jn sänkas ocli sänka9 på rätta stället fiir att göra
nytta. — Jag har bragte i en outhärdlig skof ställning.
Om jag blefve frisk, vore mig lifvet ändå olidligt oeh
omöjligt, efter livad som händt. Men nil Ilr jug dödsdömd och
här på en hemlighet, hvars uppdagande sannolikt skulle
för det första bereda mig en missräkning och lör det andra
gnru mig löjlig, för att. säga föraktlig — ty jag år dock
gift. Antag, att jag i ett ögonblick af »vaghet skulle röja
mig. Det lar jug ej — åtminstone ej, förrän jug upphört
att vara till. Antag, att jag skulle lefva längre äu jag
beräknat och genom min nrbctsodiiglighet blifva en börda
för andra: det hvarken vill eller får jag. Nej, jag är
injagad i en återvändsgränd; jag fcir belt enkelt ej lefva
längre, och därför . . . Och slutligen, hvad tjänar det till
att förlänga ett fiir alltid ödelngdt lif till några månaders
ytterligare plågor? Jag liar inte rätt att liggu här och
lefva upp begrafniiigsomkostnriderini. I)en tanken har en
skenbar cynisk anstrykning, men är icke desto mindre också
en sainvetsröst.
Nu stiger min svägerska upp.
PHelgu, kom hit och skåla med furbror svåger!"
„Farbror, ju!" Hon kommer i alla full och skålar
med mig. Då hon satt ned glaset, blickar hon mig stint
i ansiktet med sina stora ögon, som. om jag inte misstager
mig, liäru spår af tårar.
rFritz, hvad var det för en antydning, du gjorde får
doktorn? Ön borde blygas, da ilu vet, hur mycket vi alla
hålla ar dig!"
Slående midt framför mig med do nedhängande
händerna löst. sammanknäpta och hufvudet lätt frumatbiijdl
gifver hon en stämningsfull värkan uf någon antikens byst,
en elegiens genius ined sorgset spörjande tillvar i blicken.
„Lilla Helga", svarar jag nästan flämtande ander
inflytandet ar dennii sällsamma, kufvande och — min Gud,
kan jag misstaga mig? — löftesrika blick, rlilla Helga,
var ej ond på mig — du vet, hunt svårt jag hur det, dn
vet . . . men tat, ej ett ord vidare om det ilär! Sät.t dig
i soffan oeh tynng „Knng Erik"; du vet bestämdt, hur kär
den sången är för mig, ult sedan du . . ." Håll I Ingen
obetänksamhet!
Jag tykte, utt hon rodnade, men hon efterkom min
önskan.
Jag slöt ögonen och lyssnade till dessa mjuka
tongångar, som nu tyktes mig ljuda vemodigare och
innerligare än någonsin förr: men det berodde väl på min egen
stämning — kanhända dock äfven på hennes, ty sista
strofens omkväde „Kung Erik leker på luta" dog sakta bort
i en skälfvande snyftning, och Gnd lijälpe mig. kände jag
ej själf, huru tårarna sipprade fram nnder mina ögonlock
— jag, som eljes icke hör till de sentimentala.
Jug såg upp och fuun Helga med hufvudet gömdt i
soffhörnet.
„llelga. kom hit — hvarför gråter dn?"
t,Jag vet ej."
Jilg höll hennes ena hand mellan mina båda och
blickade själf så underligt vek och rörd npp i ett. tårdränkt
litet flickansikte.
Hvad jag nu gjorde, skedde nästan utan att jug hade
klart medvetande därom. Det gick som af sig själft, utan
att jag förmådde hindra det. Jag reste mig npp och
lindade mina armar om
hennes Uf, under det
att jag oafvändt
betraktade henne.
,.Får jag kyssa
min lilla svägerska
oeh tacka henne för
gtid vakt?"
Utan att svara
lutade hon sig neil och
trykte stilla sina
läppar mot mina, nnder
det hon, såsom i mina
feberdagur, strök
öfver min panna med
sin lilla hand. Jag
kände 1 del
ögonblicket, att vi flilit
förstodo hvarandra
hos henne en
syster-lig vänskap, hos mig
något anuat, som
borde stanna och
offras i det tyBta ...
Ju, helt visat var
det så.
Kanske — kanske
dock icke alldeles
så . . , men — jug
fiir ju ej ens gissa
ocli nna! . . .
SÅ långt, min väns anteckningar, som sluta med en
till mig atilli uppmaning: ^Förklara ilu min lefnadssaga 1"
Det |mr skett, och här nedan är epilogen, uf mig
nedtecknad i händelsernas omedelbara följd på lilius egei
sista manuskript.
Det är påföljande dags afton. Han ligger fortfarande
påklädd på sin säng mera blek ocli tyst än någonsin förr.
Kring hans bädd är samlad en grnpp af personer,
hans hustru, som halft afsvimmud står lutad mot
sängstolpen, hans svärmor, som håller ett handfiit med något rödt
uti, och läkaren, hans vän Fabian, som torkar ett sår på
hans blottade bröst.
Alla äro bleka Bom döden — en reflex af den
värk-liga döden, hvilken i dag gästat honom, som slamrar där
med halfslutnn läppar och ett lyckligt uttryck öfver det
ntmärglade ansiktet.
Men vid hans htifvmlgärd knäböjer en smärt kvinnlig
gestalt, som i sina armar håller hans hufvud lätt trykt
till sitt ansikte. Det är lians svägerska Helgo.
Hon har nyss kommit och läst den lilla till henne
adresserade brefliipp, som han lagt på sitt skrifbord Dä
hon genomläst och gömt den vid sin barm, sjönk hun ned
i ilen antydda ställningen viil hans huvudgärd, och fiir
hvar och en atod det klart som viil skenet af en
flammande blixt, att ingen nu lindé rätt att göra henne denna
plats stridig.
Sä fiirflyt»r en stund under dof tystnad: själfva
tanken synes lamslagen, den stirrar maktlös ur stola, vidöppna
blickar, utan att lörmå bröstet att bäfvan till en suck
eller ett lättande skri af smiirtu.
Läkaren fiir den
ena bunden ill ögat
t och målar sig röd
pä kinden metl den
nedldoiladc ilrui
Huningen, under det
lian med deu andras
pekfinger sakta
ktiak-kur på deu dödes
bröst-
„Ktt säkert skott
— precis midt i
hjärtat, . ."
Han bilde ju känt
tör mycket i det, tör
att ej veta hvar det
satt.
Ur vårt
musiklif.
Ferr is-hjulet på utställningen i Chikago 1893.
Kem minuter därefter fuus det iugen af de
närvarande, som ej viste hvad som händt. Lady Mary lämnade
buleu mycket tidigt och begaf sig belt sjuk hem uch till
sängs. Milly ensam var alldeles oberörd och fullkomligt
lycklig.
Dagen därpå vur ludy Mary fort-lurande sa dålig, ult
hon ej kunde lumnu sitt rum. Hon knllude därför sin son
till sig och vildjude med djupaste kitnslu lill honom.
Hon sade, utt det varit svårt itug förut, men efter
gårtingeus fasansfulla scen! Hon vädjade i själfva virket
till honom som en lojul undersåte.
— Men käraste mumma, svarade han, jag måste be
dig kommu ihåg att det inte var jag, som tog uiiss Smith hit.
— Det var i allu tal) ditt fel, ntt hon kom hit, Bilde
ludy Mary, oeh det är dn. som håller henne kvar här.
Jug »kulle Ögonblickligen kunna göra alut på detta
afskyvärda slafveri, om ilu ville göra dia plikt uch giitu dig till
den storu förmögeuhet. soin väntar på dig — så ntt du
cudust. behöfver sträcka ut hunden efter den.
— Slig ingenting viduru, mumlade Jim med sitt
mil-iluste tonfall. Jug inser, utt del åtminstone hastigt måste
göras slnt på detta sakernas tillstånd. Jag lofvar att
genast. fl in. 1’eugur skola fäs, n|il jug blott kun skaffa dem.
Hnn lämnade henne och lady Mary kallade på sina
döttrar oeh berättade för dem, att Jiin Just gått. för att
skriftligen anhålla om Agut|in Verritch’s hand. De hade
just sett honom gå ut och promenera med Milly Smith, men
de sade ingenting därom.
— Nu skall jug på ögonblicket göra mig fri från
delt förskräckliga flickan, sude delt sjuka, i sägen, utt hun
ej är Inne. Nå men så skicka henne genast in i min
bou-iloir. uär huu kommer hem. Nu skall jag stigit upp, jag
känner mig mycket raskare. Nu får ni gå, mina barn.
Två timmiir därefter egde del ödesdigra samtalet rnm.
Milly, aum med glödande kinder och blixtrande Ögon åter
vändt från sin prouuuad. satt sedesamt uch hörde på en
lång rad roed klagomal angående sitt otillständiga uppförande
och öppnade ej mannen förr än lady Mnry tystnade för att
draga efter andan. Sedan sade hon lngnnre Itu hon
någonsin förut aagt någontiug.
— Det vur ju eudust af tvä skäl vi skulle säga upp
var gemenskap, nämligen brist på öfverensstämmelse eller
mitt giftermål? Är det inte så? Jug förmodar, utt ni
ämuur framhålla bruten på öfverensstämmelse?
Ludy Mary bitødo pa hufvudet.
— Nåväl, sade Milly, jag vur just på vög till ur i
och för den andra orsaken, Jug Ur förlofvad.
— VllrkligeuV Mottag mill lyckönskuu, luiss Suiilti.
— Jag tackur, sude Milly, och om ni inte hyser
någon värklig motvilja för mig till löljd uf ulla de
försyn-ilclstT jag begått, hoppas jug ni låter uiig stanna här uågrii
dagar, tils min fur hinner återvändt! frun 1’aris?
Ludy Mnry Mijde ålcr på hufvudet och mumlude
någonting om, utt huu skulle vara mycket lycklig, lliui sug
vilrldigeii ut fiir det. Sedan aflägsnade Milly sig uch Jim
kom in.
— Jug har gjort det sade han. och fått ju.
— Miu käre gossel flämtade huns mor. Horn gick
det till? Telegraferade du?
— Nej visst icke! avurude hun. Milly oeh jug
uppgjorde Buken muntligt.. Nu måste du dä vara belåU-tt, kärn
innmmu. Du ville, utt jug skulle giftu uiig till en
förmögenhet uch hennes är till uch med Btörrc äu Agutlm
Ver-ritch’s.
(Siat).
OrkesterföreningenB
andra syinlbuikonsert,
som guls i november,
blef ön
åminnelse-fest, i det därvid
spelades blott
Tschai-kowskys kompositioner Under kapell
mästar H. Kajitnu»’
geniala ledning
utfördes nå framstående
sätt T:s symfoni 2
och fantasiuuverture
Romeo uch Julia.
Herr i/. II". Uayiu
spelade uokomjpn^ncrad af orkestern med framgång förslå satsen
ur T:s praktfulla pianukonsert i B-mnll. konsertmlstar Willu
Bunnatn- interpreterailo poesiftült Serenads melancoUquo ooh
fröken .-t. Andnmin sjöng tvänne romanser Tschuikuwskya
musik siar fortfarande på programmen tör de popidürn
konserterna luis oss Ilen IVtersburgsku kvartetten, bestående uf hrr
Åmot, Kriwcr, Hildebrand och WtrMlawiUch. hvilken i dossu
dagar behedrat och gästat hufvudstaden, utförde också bl a.
fängslande viü Tscliaikiiwskvs F-dur kvartett. Jultiden nrnar
svenska teatern uppföra Ifan.l-.it denna gång ined musik af
Tschaiknwsky, som till nämda drnni skrifvit ej blott en stor
ouverture. iituu äfven entr’nkLsmusik, melodramer, en
sorgmarsch ni. ni. Helt säkert skull uppförandet uf pjesen med
musik uf en sådan komponist emotses med stort intresse
ifrån vårt egot musiklif så vidt det gäller nya
kompositioner hafva vi utt anteckna uppkomsten af Jean VftMiiw’ nya
orkestersvit eller tittare musik lill tablåerna vid Wiborgsku
festen. 1 sin beilul består sviten uf följande muntor:
Ouverture, FiiiHk runo, Fuga, Alla maroii, Dansen i rosenlund (bullad),
IntonnaHJo, Alliiirru. Final Af deasn ha vid annam konserter
utgallrat* till uUörumlo: Ouverture, Alla marcia. Ballad (sång
stämman orr |Br vnldhurn) oeh lnti nnezcn (marsch i giimiuul
stil). Uppgiften att skrifva musik Ull de historisk* taliläeriu
Hvilen Iw intresserat komponisten mycket ocli hr Sihebus skret
så en tuiisik. som blef någonting belt unnat Ilu
tilllilllighets-niuslk. 6å långt muiiet tillåtit nationela, äro dessa han»
ton-skaueUer därjämte iuke blott lyckligt funna, utan älven
behandlade metl konstvän hand. Haraioiiirikvdumen, doll klurn
formen, deu till bUuduuth glans gåuudo orkest rcriiigen. enkel
där så lörd rus. delta a|t här lefvande vittnesbörd om ilen
unga komponisten® owmlign kompositionen galning och lik»
ovanliga förmåga alt behandla sitt |linie, gifva delai.il.
karaktär, låru, lif, Jag tror och hoppa» att denna uppgift, bur
tillfällig Jen äu kum, |mr blifvit en hälsosam hludéue tör
komponisten. Den tvang honom att klurt ooh knnuist behandla
sin uppgill Del sugodiuikol. Moui vidlAdil Nibelius’ tidigare
kompositioner delvis. Inn bär lått Illium rom för en raskt fat
t ad, träffande karaktäristik. Ooh dock, hvilken
iinughuaions-kruft liar lian ej utvecklat hår. Ouvertureu ar kanske i hcl-
£’litenhet ej fullt jämngod ined öfriga satser, men äfven hkr
tikar kompositören dock »inn »torn llnsku U.nbiider
intressant summan Fugan med sin polyfon* bnlukiidling och »inn
säregna harmonier ådrog sig berättigadt uppseende Danae* i
rosenlund Oren bai|lul si st il trogen, så poesifoll och
stammande, alt iim dus» skönhet icke gärna kun råda luinnt ån en me.
ning. den sots tulkn.h.a *f den luilsuiui kunsertaulongen»
enstämmiga bifaJI A Un marcia, som loregiok balladan, tonade
fraui soui en deu friskast» musik prydt| al bomkkuig Hetär
kraft hållning oah lif’ 1 denna k|i|tt tecknade sals 1
lutor-moxaol stegrar komponisten sin instrumentala prakt ytterligare
Med nobless Oeh musikalisk elegans liar komponisten hår gif
Vit en umbild |Hu förgångon tidsperiod Dou vackra. imffiMid»
koucipt,ringen parad ined en förfinad färgrikedom i
urkeetcr-behandlingen gflr denna «»l» lill un at svitens mest tilltalande
nummer Finalen iuijiuiierar gr utan sin i stort liållnu ocli
angifna fosterländska stamning, mynnande ut ettor en sällsamt
vacker förburedning imponerande ge nu ni sin uiuk»
n|ors|a-gMiiiet i vtrt land Med enstämmigt Infall emottogos dessa
tonhilder, dn de på tir Sihelins’ konsert, i brandkårshiisel
utfördes under komponistens egen ledning. Herr Nibelius afslutar,
enligt, hvad vi erfarit, som biLst ett nytt stort arbete
Hurudant. det lin inå te sig t iti skaplynne, visar redan förnkoinsten
dllraf, att vi i hr Sitioliiis Äga’ en komponist, ined brinnande
intresse för sin konst, med rik konipnsitionstnluug. Att hnn
som orkestrerare och barskare öfver de harmuniskn resurserna
är mästerlig, veta vi redan
Bland senaste niitsikhllndelser ilro vidare all anteckna
uppförandet på Svenske teatern af Arlesiskan med Bi/, ’ s tilia,
genompoetiska och med fransk smidighet skrifna musik, samt
Alfred (JritnfcMa tvänne konserter, därvid den kände pianisten
ånyo tjusade publiken med den färgprakt, don värma, don
Wienerelegans. hinnor och tillika nobless, hvarmed han spelade
rie nomror, som stedt) innanför råmllrket af biuis konstnärskap.
Man |mr förliknat flrtlnleldfl spel vid en skön kvinna, inen
leiden år ej fullständig. Denna sköna kvinna ktuido äfven vara
intelligent. Man skall icke glömma (irtlufelds piu-afrasernde
tolkning af Schubert. Wagner m. in Hnn var då den inspirerade,
hänförande improvisntoren lik: den sköna kvinnan en Aspnsia.
till hvilken auditoriet lyssnade mod hängifvenhet,. ...lag
begagnar litet, pedai-. sailë konstnären en gång till unden.. Det
var hans anslag, som skapade de rika förgenro. Ulirför var
det belt silkeri till rutt person br Karl Ekman vieille sig, då
han anmillde sig och älven emottogs sora i lev af br Griinfeld.
Herr Ekman behöfver nämligen just — hvad för resten en livar
konstnär gärna toge emot i no eller alman form -att godt
anslag.
Den 27 november utfördes på musik-institutets
musik-afton en Trio al Beethoven med obligat klarinett. Detta
instrument bidrog vllrkningsfullt till totalklangen. Man var förtjust,
men också Smått, öfverraskad - öfver en klarinett i
kammarmusik. Detta ger oss anledning ställa till br Kajfuitis en
förfrågan, om ej vid de populära konserterna då och då kunde
utföras sådan mtisik för blåsinstrument. Hvilka pärlor linniis
ej skrifna af de gamlo mästarne (och delvis äfven af yngre)
tör sådana instrument. Trios. Kvartetter, Kvintetter, Sextetter
tör att, nil ej tala om Beethovens härliga septett.
Upplagandet af domia i glömska hår råkade musikbronohe skulle
bidraga till omväxling i programmet och säkert intressera och
gagna äfven de exekverande. Det iir väl saul att pianot, ofta
ingår som obligat instrument, men detta blefve viil ej något
hinder- Hafva Vi ej pinnister! — jag frågar blott!
Ännu en sak på tal om orkester. Vi hafva en sådan,
stor och god för vtira förhållanden. Deu är ju vårt mttsiklils
stora hufvudvillkor och förutsät tning. Men en orkester på några
ooh fvratio man är ingen småsak att underhålla.
Det fasta åra understad Helsingfors stad beviljat
orkestern ilr — Fm. 5.000. För jämförelsens skull meddela vi.
att Aho stad lämnar sin orkester Fm. 111,0011 - och Wasa
Fm. 8,000. — Älven uni vi taga statsanslaget med. blir summan
ej sUSrre än alt hr Knjanus och lnuis urkester nödgas förtjäna
in den drygaste delen af underhållskostnaderna genoin
konserter i hufvudstaden.
Synifonikonserternn spela ingen ekonomisk rol i detta
afseende. titan iir det med de populära konserterna, som dessa
intrader skola vinnas. Det bör sålunda ligga hvarje sann
musiker och musikväu oro hjärtat at|, endrägtigt gynna dem och
icke utsätta dessa på bestämda, kända aftnar rum egande
konserter. då sådant kan undvikas, lör onödig konkurrens. En
ri-valisation. som måste "blifva fordärfhringandc lör hvardera
parten. Utomlands plägar den tilliältige konsertoraren alltid taga
hänsyn lill de stående konsertcrne och hoppas vi, att donna
själffaUua taktfullhet äfven här städse iakttages.
Den Potorsburgska kvartettens musikaliskt fulländade
spel har förlänat säsongens musiklif en glans af renaste slag.
Herrar .liter. Kriitjcr, JuUldbrtnul WcrybiUiicitnfh hafva lämnat oss
ett musikminno, som ej skall förgå, men soiu vi hoppas fä en
annan gång förnyadt.
Bis.
En lämplii| bisijsselsältiiiiid för
landsbygdens Kvinnor.
Hum ofta hör mun icke bättre lottade kvinnor, i
synnerhet de, som äro bosatta pn landsbygden, klnga
öfver sina dagars enformighet. De sakna nägou
hi-sysaelsätt.iilug, inigun värksamhet. som skulle väcka
deras intresse uch energi fiir annat arbete äu det
hvardagliga, egoistiska. Det ligger nu en gång i deu kvinnliga
naturen ett behof att ega någon att vårda och omhulda. Hc|l,
ehurn mången finner dettu i sitt hem, Bå räcker likväl
deraf tid och goila hjärta till äfven för irämnitinde. Jast i
detta behof af att „göru godt" bör man väl söka deu gruud,
hvarpå mun stöder ett värksiuuhet, som kun gifva cu
tillfredsställelse åt de kvinnor, som med sorg se sina dugat’
spårlöst, förflyta utan något, som skalle gifva själen någnn
lyftning oeh käiislnn kraft. Hvar tinnes det ieke futtiga,
el&udigu och sjukliga? Hvar behöfs icke hjälp och trött?
Men det är ieke blott, de sjuka, som hehöfvn en
hjälpsam hand. Det Ur icke blott ile nödlidande, som behöfva
understöd. De friska, dugliga och flitiga behöfva äfven de
omtanke, som kanhända bilr ännu rikare frukter. Huru
mången arbetsam och händig arbetare och urbeterskn
tinnes del ej, aum gärna skulle arbeta, blutt uågoL erbjöds?
Här borde fliinus en lämplig biaysselsilttning för
varmhjärtade bildade kvinnor.
I väx tid göres .mycket fur upparbetandet af släden.
Man inrltttur slöjdskolor här och där på landsbygden ocli
i städerna. Mun niidervisur’ i slöjd 1 våra folkskulor och
folkhögskolor. Nyligen stiftades blir i hiifvudsiudeii en
förening med slöjdens höjande i vårt hind s.lsuiu
hufvudsyfte-mål. Mun riktar siu uppmärksamhet icke Idun. pA
slöjdal-strens förlärdigiindi’ utan äfveu på deras afsättning, på
försäljningens ordnande. 1 det sist uämdii afseendet kuuua
kvinnor på landsbygdeii göra mycket.
Det gäller att på »in ort söku organisera försäljning
af deu på orten inest lämpliga slöjiliirtikeln. Härtill behöfs
eudust företagsamhet oeh god vilja, ty ifall niafl kali
erbjudit garantier för handeln» »kntse|, kun matt ycksA med
säkerhet påräkna Ujillp utifrån. Jug vill Jiumhålln ett,
exempel. Ar IKHtl påbörjade friiken Ingelius I Hvitt|» med
ett understöd al 500 mark Xräu Hiishålliiliigssällskupel en
liten uffär med tyger oeh spctsnr, aum hon dels uppköpte
Iråu allmogen, dels hestäldo (rån den all eller Hum det
lyckiules lie||ue utt försäljs sinn vurnr. Sedau hun inträdt
i äktenskap med knpelhtiieii 1 Haltlio, pustor Luomu,
öfverflyttades affären till nyss nämda anrknii. Kuligt hennes
årsberättelse hur hon under don un tid litrsàlt 7,0li1 meter
tyger och liärlbr 1 arbetslön utbetalat 1,412 mk *2« ]i.
Väl-verakor ha I allmluhet funnit» öfver behofvet Vid vulci
blund dem hor man «ökt taga hänsyn Ull godt rykte och
ömmande familjeförhållanden. Köpurnc ut vnrnu. itvnr»
annonsering mon frlnut Ittmuut åt ryktet, som på
landsbygden står hvarje nytt företag gratis Ull buils, hu mo»t Varit
futtigt folk, tum tör sinn iiiödoaumt förvärfvade slantar sökt.
luillbarnre vara ilu luiiidelstiutikeruas kram.
Månne icke flere dylika affärer kunna få» Ull stånd.
Månne det ieke finnas kvinnor, anm lihrpå vilja uppoflra en
bråkdel uf sin th|? Deu ekonomiska viiistuu lilit’
uaturligt-vis riiign. meu (örlnslen blir inges uch öfver hilfvuu stor
hlir ej häller niOdnn. Ocli dessutom borde det kännas godt
att kunna bidraga till lina medmänniskors förkofran.
0. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
