Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Söder om landsvägen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Söder om landsvägen
och på yttersta platsen på en bänk satt en medelålders
man, stor och högrest. Jeppsson talade först. Mannen
måtte ha varit i besittning av någon hypnotisk kraft, ty
han tog snart hela mötet i sin hand. Han satt tyst och
lugn och stirrade på predikanten. Folket tittade på honom,
och Jeppsson förlorade varje grepp över situationen.
Jeppsson slutade att tala. Han tog upp sin annotationsbok
och bad att få veta mannens namn. Men han teg. Nå,
andra visste väl då, vad han hette? Men ingen svarade.
Spänningen började nå bristningsgränsen. Jeppsson sprang
då ned från talarstolen för att personligen möta sin
motståndare. Då han hunnit ned, steg också den mystiske
åhöraren upp och gick sin vederdeloman till mötes med
fasta steg, och vi undrade alla, vad som skulle hända.
Då de äntligen möttes, böjde sig den reslige mannen
djupt ned mot golvet och sade: »Jag ber så mycket om
ursäkt, herr vördig prost, herr vördig prost!»
»Prosten» vände sig om utan att säga ett ord, och
syndaren gick tillbaka till sin plats, lugn och stilla. Vi
sjöngo en sång, och mötet fortsatte under stillhet och
allvar till slut.
Från Kämpinge till Skanör skjutsade mig en dag en
god vän. Han hade ett par unga fuxiga hästar. Allt gick
väl och angenämt, tills vi passerat Lillehammar och skulle
begiva oss ut på Skanörs ljung. Övergången till
ljungområdet utgöres av en lägre liggande sankmark. Där är
vägen uppbyggd ganska högt med djupa diken å båda
sidor. Vi hade väl nått mitten av denna upphöjda väg,
då jag hörde ett väldigt dån bakom oss. Det var bar frost
och ganska kallt. Jag såg mig tillbaka och fann då, att
ett par skenande hästar närmade sig oss i vildaste fart.
»Kör!», skrek jag till åt min skjutsbonde. »Kör! så fort
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
