- Project Runeberg -  Tiden går : levnadsminnen / I /
167

(1931-1941) Author: Janne Nyrén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Söder om landsvägen”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Söder om

landsvägen

hästarna kunna springa, annars äro vi förlorade». Det
bar av i vildaste galopp, men de skenande hästarna sprungo
i sin förskräckelse ändå fortare. Och snart hade de nått
oss och med stången vände de upp och ned på vårt lätta
åkdon. Men i samma ögonblick kastades de själva tvärt
ned i diket. Vi lågo på vägen och visste ej, hur det var
för eller med oss. En pojke, som vi hade med oss, kom
först på benen. Han höll båda händerna om sitt huvud
och skrek av förskräckelse mer än av smärta, ty han var
fullkomligt oskadad. Skjutsbonden hade skrapat ansiktet
mot marken, så att han blödde rätt allvarligt. Jag undkom
oskadad. Min respäls blev däremot förstörd. Hästarna
syntes ej till. De hade sprungit sin väg med framkärran
av vagnen, vars övriga del var kvar på vägen.

Vi voro uppenbarligen räddade genom ett gudomligt
ingripande. Hur skulle väl annars de skenande hästarna så
tvärt kastats i diket, innan de hunno att med den tunga
vagnen gå fram över oss på vägen. Det var Herrens
hand, som räddade våra liv.

Folk skyndade till, och vi erhöllo välbehövlig hjälp.
Våra hästar hittades ute på ljungen, där de sprungit på
var sin sida om ett träd och fastnat. De hämtades
tillbaka, vagnen sattes ihop, och vi kunde fortsätta färden
till Skanör. Jag skakade dock i kroppen hela dagen och
var mig icke riktigt själv, då jag predikade på kvällen.
Jag kände det, som om mitt liv blivit mig skänkt som
en gåva av Gud, och min bön var den, att jag måtte få
nåd att bruka det till hans ära.

Skanör och Falsterbo hörde så gott som tillsammans.
Små voro de båda och hade visst gemensam borgmästare.
Falsterbo hade gamla anor från hansetiden, och dess
åldriga kyrka stammar från dessa stora dagar. Gässen

167

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:41:04 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidengar/1/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free