- Project Runeberg -  Tiden går : levnadsminnen / I /
217

(1931-1941) Author: Janne Nyrén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett besök i London

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

K 11 besök i London

varma modershjärtat, som talade, samtidigt som den
enastående och skarpa människokännedomen och kunskapen
om sjömanslivets många frestelser och faror, synnerligen
i de stora hamnarna. Med en smältande ömhet tog hon
sina »gossar» och meddelade dem i några korta,
kraftfulla satser evangeliets rikaste välsignelser. Det var ingen
utredande predikan eller ett salvelsefullt tal i allmänhet.
Nej, det var ett anförande »fritt ur hjärtat», då hela
dess oförlikneliga värme strålade fram. Det var något
av vår och sommar i sådana korta, oförgätliga ögonblick.

Men åskvädret var ej heller långt borta. Dundret
mullrade redan i tonfallen, då hon började tänka på alla de
många, som lurade på sjömännen, deras personer och
pengar, då de väl kommit i land efter en lång och
ansträngande resa. Med en dramatik och målarekonst utan
like frammanade hon dessa glupande ulvar och allt
uppslukande hajar, deras nästen och lockelser, så att man
såg dem i all deras tjusning och uselhet. Hon ägde en
terminologi, som ej behövde långa omskrivningar utan
alltid gick rakt på sak. Man visste genast, vad hon talade
om, huru fult och jämmerligt det än var. Och i nästa
ögonblick kastade hon sig in i människohjärtats innersta
och letade reda på köttets böjelser och svagheter, vilka
alla blottades med samma klarhet och skärpa. Snilleblixt
efter snilleblixt följde på varandra och hela den mörka
natten blev som ett ljushav. Om icke det hela varit så
sanningsmättat, som det var, så gripande verkligt i varje
ord, skulle väl mången velat springa på dörren. Men det
kunde ingen göra. Alla sutto som fastnitade på bänkarna
med ögonen fästade på detta »vidunder» av sanning och
rättfärdighet, ömhet och kärlek.

Drastiskt tuktade hon gossarna för deras böjelse och

217

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:41:04 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidengar/1/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free