Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den fria verksamheten i svenskt andeliv
heligaste tro kunde ej heller betvingas. Det blev ett
kata-komberliv mångenstädes. Men då länsmän och
fjärdingsman eller andra välvilliga angivare fingo en god del av
böterna och därtill vederbörandes välvilliga erkännande
för »berömliga» gärningar, saknades ej sådana, som
gärna på det sättet ville förtjäna penningar och skaffa sig
ära. Och för att göra processen så kort som möjligt,
gick man förbi den kungliga förordningen av den 15
december 1762, i vilken stadgades, att ingen fick lagforas
med mindre än att kyrkoherden i församlingen lämnat
skriftlig berättelse om förseelsen till
Justitie-Canslers-Em-betet och fått dess utlåtande därom. Konung Carl
XIV Johan, som helt visst från sitt franska hemland
medförde djupare intryck av levande kristendom, upptog
emellertid denna sak och stävjade därmed i någon mån
angivelseraseriet. Saken var dock kvar och deltagandet
i en konventikel var nog för att vägen skulle leda till
fängelse på vatten och bröd.
Luthers skrifter lästes flitigt i de fromma kretsarna
i den tiden och av dem fick man veta, att det enskilda
sammankommandet omkring Guds ord och broderliga
samtal av honom betraktades som ett sakrament. Så långt
hade man nu i vårt land kommit bort från den sanna
lutherdomen, att man förföljde och kastade i fängelse
dem, som i liv och gärning efterkommo den store
lärofaderns ord och efter vilkens namn man ville nämnas.
Man läste, tänkte och samtalade. »Var står det skrivet» ?
var lösenordet. Guds eget ord var för detta trons folk
det enda rättesnöret för lära och liv. Dess märgstarka
rätter gåvo näring och kraft åt personlighetslivet, och
samtidigt spred ordet sitt klara ljus över de olidliga
kyrkorättsliga förhållandena. Johann Arndts och Nohrborgs
1.3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
