- Project Runeberg -  Tiden går : levnadsminnen / III /
26

(1931-1941) Author: Janne Nyrén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den fria. verksamheten i svenskt andeliv

skola vi ej här diskutera. Men de som nu göra gällande, att
sådant endast stänger barnahjärtat och hindrar heliga
intryck, taga helt visst miste om verkligheten. Jag kan
emellertid aldrig glömma detta möte med den gudomliga
kärlekens omsorg om mitt väl. Ännu efter mer än 60 år står
detta oförgätliga minne livligt framför mig.
Söndagsskolans förbättrade arbetsmetoder äro naturligtvis
aktningsvärda och välsignelsebringande, men den »brinnande
anden» hos dem, som upptogo detta arbete från början,
kunna vi söndagsskolbarn från den tiden aldrig förgäta. Det
är en lysande och ledande stjärna för oss genom hela
livet.

Med konventikelplakatets fall hade dock fiendskapen
mot levande kristendom och läseri ej upphört. Den
fortlevde, sorgligt nog, på många sätt både hos allmänheten
och dess andliga ledare på många håll. Nu gällde det
att med ordets makt bekämpa »villfarelsen», då lagens
arm ej längre gjorde det på effektivt sätt.

De statskyrkliga predikstolarna användes ofta och med
stor skärpa i detta syfte. Så var fallet i min hembygd.
Folket var av gammalt vant att gå i kyrkan och kunde ej
lämna denna sedvänja. De väckta, som värderade
mötesfriheten, utgjorde här intet undantag utan höllo ut i det
längsta. De fingo emellertid söndagligen höra stränga
domar uttalade över sig och stämplades i mer eller mindre
förtäckta ordalag som farliga människor. Min far var en
betrodd kommunalman och kyrkvärd och ansåg sig som
sådan länge, pliktig att infinna sig i kyrkan. Men omsider
tröttnade han på de ständiga utfallen från predikstolen.
Och så gick det med många andra. De kände sig kränkta
i sina heligaste känslor och kunde ej fördraga att på detta
hänsynslösa sätt utsättas för mängdens hån och begabberi.

26

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:41:29 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidengar/3/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free