Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägar till konstverket, av Nils Gösta Sandblad - Om motivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandbla d
små fina ben och deras rörelser, än i Fanny Elsslers ben och piruetter.»
Så följer realismens och naturalismens tid av storformatigt, gärna socialt
poängterat måleri, nästan officiellt inledd av Gustave Courbet på
världsutställningen i Paris 1855 genom den protestutställning han döpte
till »Le Réalisme». Sin konst med allt vad den rymmer av jord och kött
karakteriserar han själv med satserna: »Måleriet är en helt och hållet
konkret konst och kan endast bestå i framställningen av verkliga och
existerande ting. Det är ett fullkomligt fysiskt språk, som komponerar
sig av helt synliga ting.» Och slutligen togs ännu ett steg av de
radikala impressionisterna, som strävade att helt isolera seendet och måla
blott vad ögat själv uppfattade —alltså den tidigare omtalade blå skuggan,
eller, mera allmänt sagt, ljuset, sådant det bröts i färg på det tillfälliga
utsnitt ur naturen de hade framför näthinnan: »Han är endast ett öga»,
yttrade Cézanne om impressionisten Monet, »men vilket öga!» Men
också här är vägen genom verkligheten samtidigt en väg genom
skiftande stilideal. Vi avslöjar lätt det konstruerade i halvrealisternas sätt
att gruppera sina figurer och när vi beundrar deras små målningar
är det kanske främst valörspelets kvalitet vi ser till. Courbet, skolad
inför museernas mästare, betraktar vi bara endels som den realistiske
nydanaren. En anekdot kan belysa hans arbetssätt. Han var under
själva arbetet inte mera intresserad av motivet i och för sig än att han,
Under 1800-talet tillspetsades
frågan om konstnärens förhållande
till naturen. Edgar Degas porträtt
av vicomten Lepic och hans
döttrar (förr i en privatsamling i
Berlin ) är ett exempel på
impressionis-ternas omedelbara sätt att nalkas
motivet. Långt ifrån att ordna en
porträttgrupp på vedertaget sätt
skildrar Degas sina modeller som
om han tillfälligtvis mött dem på
en promenad. Han betonar
kompositionens karaktär av
ögonblicksbild genom att låta bildkanten
skära av alla figurer.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
