Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägar till konstverket, av Nils Gösta Sandblad - Om uttrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
Munch. Ett ofta citerat litterärt exempel på expressionism är ett brev
av van Gogh från symbolistskedet: »Jag önskar göra ett porträtt av en
konstnärsvän som drömmer stora drömmar, som arbetar som
näktergalen sjunger, emedan så är hans natur. Den mannen skall vara blond.
Jag skulle vilja lägga in i tavlan min uppskattning, den kärlek jag hyser
för honom. Till att börja med målar jag honom då sådan han ter sig,
så troget jag kan. Men tavlan är därmed icke färdig. För att fullborda
den övergår jag till att bli fri kolorist. Jag överdriver det blonda i hans
hår. Jag kommer fram till brandgula toner, till kromgult, till citrongult.
Bakom huvudet målar jag i stället för den banala väggen i den tarvliga
kammaren oändligheten. Jag ger den en enkel fond av blått, det rikaste,
det intensivaste blå jag kan åstadkomma och genom denna enkla
sammanställning av det lysande blonda huvudet mot den rika blå bakgrunden
erhåller jag en hemlighetsfull verkan som av en stjärna i den djupblå
rymden.»
Emellertid är det knappast till en konst av denna art Matisse vill
bekänna sig. I sitt måleri står han visserligen i tacksamhetsskuld till
många, även till van Gogh. Men han har uttryckligen deklarerat, att
han främst velat, följa Cézannes väg. Och Cézanne är — i det
sammanhang det här är fråga om — idealist.
Ett idealistiskt program tog form då nyplatonikern Plotinos under
senantiken drog de konsekvenser beträffande konsten ur Platons idélära,
som mästaren inte själv förmått. Konstens uppgift var enligt honom inte
att skildra verkligheten, inte heller att utvälja dess karakteristiska drag
och förstärka dem, utan att återge tingen deras ideala skönhet, att
framställa dem sådana de kunde tänkas existera i idéernas lagbundna
värld. Idealisten behöver inte tro på denna lagbundenhet i den mening
antikernas filosofer gjorde det, men han arbetar som om han trodde
på den. Han väljer det höga ämnet, och gör han det inte, blir hans
tiggare likväl en gud, ehuru i trasor, ty han väljer också den harmoniska
formen. Säkerligen har man rätt att karakterisera Egyptens
skulpturkonst som den strängaste idealism. Idealismen fanns alltså långt före
Platons och Plotinos tid. Men högantiken är den epok, mot vilken alla
senare tiders idealistiska konst har blickat tillbaka som en förebild.
Idélärans skönhetsvärld kom efterhand att identifieras med antiken.
Den bysantinska mosaikkonsten och den romanska stenkonsten byggde
till en del på den. Renässansen, nyklassicismen och hela den konst
som uppstod kring och efter Cézannes, sökte sig medvetet tillbaka till
dess svalkande källor. Cézannes ord »Återfödas till klassiker genom
naturen» har blivit ett idealismens motto.
Idealisten ropar inte ut sin sorg och glädje, sin vrede och sin fruktan
på samma omedelbara sätt som expressionisten. Han kan behärskningens
konst — och kan eller vill han inte låta binda sig därav så är han inte
Henri Matisse har betraktats som
en formens mästare och hans linje
har jämförts med den arabeska
rankans. Det har ansetts felaktigt
att tala om innehåll och uttryck i
samband med hans konst. I sitt
manifest av 1908 väjer han också
tillbaka för »den lidelse som
präglar ett ansikte eller ger sig till
känna i en våldsam rörelse». Men
han betonar likväl känslans roll i
allt konstnärligt skapande. Han
vill blott bringa den till uttryck
genom formen, ej genom innehållet.
I »Lyx, lugn, yppighet» (till
höger; Statens museum för konst,
Köpenhamn) låter han ett drömt
paradis under evig sol ta form.
Det abstrakta mönstrets triumf
— ett kapitäl från Alhambra.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
