Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägar till konstverket, av Nils Gösta Sandblad - Om uttrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vägar till konstverket
Otto Philip Runge: Judas och
Thomas — en förstudie till två
av lärjungarna i kompositionen
Kristus går på vattnet
(Kunst-halle, Hamburg, 1806). Gregor
Paulsson har analyserat deras
ansiktsuttryck: Judas huvud
uttrycker trots de uppspärrade
ögonen snarare vrede än fruktan,
Thomas däremot rena skräcken.
Men, säger förf, icke blott genom
bildens innehåll uttrycks dessa
känslor. Också det rena
formspråket är betydelsefullt. Den
vrede Judas är skulpturalt
tecknad, de plastiska formerna är
betonade. I den skräckslagne
Thomas gestalt är däremot alla former
liksom utsuddade och linjerna
obestämda och ofta avbrutna. Genom
dylika analyser söker förf,
precisera förhållandet mellan form och
känslouttryck.
stämt. Man avser i regel därmed dels bestämda sinnesyttringar sådana
som vrede, fruktan, glädje och sorg, dels den allmänna livskänslan av
lustbetonat eller olustbetonat slag. Men redan analysen av
Portinari-altaret visade vad Matisse bekräftar. Den som inte över formen söker
sig vidare till det känslouttryck som formen förmedlar stannar på halva
vägen.
Man har stundom tyckt sig finna ansatser till en expressionistisk
tolkning av konstverket redan under antiken — hos Aristoteles. I vilket
fall som helst är konsten för expressionisten en yttring av känslolivet och
dess uppgift inte att själlöst protokollföra verkligheten utan att ur den
utvälja det karakteristiska. Hugo van der Goes Portinarialtare stämmer
väl med denna definition. Utgångsläget är realistiskt, konstnären är
överens med sitt motiv och det är dess uttryck han förstärker genom
formspelet. Men i det konsthistoriska språkbruket är begreppet
expressionism lika elastiskt som begreppet känsla i psykologien. Från den mot
realism orienterade konst som Portinarialtaret företräder leder det över
till den, vilken helt eller nästan helt frigjort sig från motivunderlaget
och i stället bygges upp ur konstnärens egen lidelse. Mycket olikartade
konstverk kan därför karakteriseras som expressionistiska. I alla talar
emellertid känslan sitt tydliga språk. I barnteckningen lika väl som i
Chagalls fantasier, i den nordiska vikingatidens ristade drakhuvud med
sitt gap och sin tunga lika väl som i de romanska relieferna i det
sydfranska Souillac. I Europas konsthistoria för övrigt finner man stora
expressionister bland annat inom gotikens, barockens, romantikens
och symbolismens stilepoker: Matthias Grünewald och Albrecht Dürer
som förblir gotiker även när de behandlas i ett renässanskapitel, El
Greco och Rembrandt, Delacroix och Daumier, van Gogh och Edvard
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
