Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bildkonsten under antiken, av Alfred Westholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Westholm
En framstående tysk forskare, Heinrich Schäfer indelar konsten med
utgångspunkt härifrån i tre huvudgrupper: förgrekisk, grekisk och konst
som påverkats av eller mer eller mindre bygger på de upptäckter som i
konstnärligt hänseende gjordes av grekerna under den högklassiska tiden.
Begreppen är inte kronologiskt betingade utan är snarare beteckningar
för olika sätt att uppfatta föremål och ge uttryck för denna uppfattning
i bild. Den rent perspektiviska bilduppfattningen upptäcktes av grekerna
på 400-talet f. Kr. All konst som senare uppstått i kulturer influerade av
grekisk tanke är mer eller mindre beroende av denna perspektiviska syn.
Dit hör främst den västerländska kulturen. Den perspektiviska
bilduppfattningen utgår från ögats uppfattning av ett föremål, det mänskliga
ögats eller kameraögats. Bilden uppfattas sedd från en enda punkt.
Den perspektiviska uppfattningen räknar endast med hur det uppfattade
föremålet ter sig, icke hur det i verkligheten ser ut, eller är konstruerat.
I den förgrekiska liksom i all s.k. primitiv konst intill våra dagar
sker avbildandet snarast efter minnesbilder och med utgångspunkt från
föremålens karaktär och mest typiska sida. Ofta kan samma föremål
förtydligas genom att avbildas från flera olika synvinklar samtidigt vid
sidan av varandra.
Denna motsättning i sättet att uppfatta bildkonst hos olika folkslag
är helt bestämmande för den riktning som utvecklingen av bildkonsten
inom ett område tar. Det ligger i sakens natur att det perspektiviska
uppfattningssättet gärna skapar en bildframställning i realistisk anda
medan det icke perspektiviska seendet kan leda till många olika
lösningar av bildframställningen. Ofta har man prövat sig fram efter
olika sätt att stilisera, t.ex. i Egypten, Babylonien och det arkaiska
Grekland.
Som regel kan man iakttaga att bildkonsten om den uppbäres av ett
och samma folk i ett slutet område antingen konserveras på en viss nivå
och får en viss typisk karaktär eller också utvecklas den utefter en logiskt
klar linje. De stora förändringarna som man kan spåra beror vanligen
på två faktorer. Antingen kan man spåra en stark konstnärlig påverkan
från ett annat område. Ett gott exempel härpå utgör skulpturerna i
Egypten under 500-talet f. Kr., vilken tydligt påverkats av samtida
grekisk skulptur. Eller också övergår en hel konstnärlig tradition till att
fullföljas av andra folk i andra länder. Så skedde när efter
Alexander-krigen den grekiska konsten spreds till de olika länderna i Orienten,
där man redan efter ett par generationer kan urskilja nya stildrag
främmande för moderlandet och sins emellan varierande. Denna
brytning mellan den perspektiviska, starkt realistiska grekiska konsten och
Orientens sedan urminnes tid utbildade känsla för stiliserad konst är
ett huvudtema i antikens konsthistoria.
Även på andra plan finns intressanta motsättningar inom de olika
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
