Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bildkonsten under antiken, av Alfred Westholm - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Westholm
som kunde motstå inflytelser från andra områden. Med denna
enhetlighet genom hela den långa perioden följer att den huvudsakliga
utvecklingen icke ligger på det stilistiska planet utan gör sig främst gällande
i fråga om innehållet och den successivt utökade motivkretsen.
Först må här de viktigaste stilistiska kännetecknen beröras. Som
redan framhållits vore det ett misstag att redogöra för den egyptiska
bildkonsten och bedöma den med utgångspunkt från vår tids
uppfattning. Vi måste söka sätta oss in i den egyptiska egenarten genom att
bortse från en mängd mer eller mindre moderna begrepp, okända
för egyptisk bildkonst. Det må här vara tillräckligt att framhålla att
religionen i många fall varit direkt bestämmande i fråga om
utformningen av de fixerade bildmotiven som sedan upprepas genom tiderna.
Även på det rent formella området måste man bortse från en
mängd estetiska lagar som senare upptäckts och införlivats med
västerländsk konstuppfattning men vilka voro främmande för egypterna.
Dit hör främst allt det nya som grekerna tillfört konsten, och i all
synnerhet deras ovan nämnda upptäckt av den perspektiviska
avbildningen. För de egyptiska konstnärerna var denna princip helt okänd.
De avbildar så som de minnas eller föreställer sig tingen och är därvid
mycket fördomsfria. De tar stundom fasta på någon karakteristisk detalj
i formen och låter den dominera; ibland förtydligar de genom att
avbilda samma föremål från olika sidor och ställa bilderna vid sidan av
varandra. Någon konsekvens är härvidlag alls icke nödvändig.
Dessa principer tillämpas icke blott vid framställning av föremål
utan även i fråga om figural bildkonst. Figuren uppfattas inte som en
helhet utan den är sammansatt av en mängd detaljer som var för sig
är framställda i sin mest karakteristiska aspekt. Härav kommer det
välkända operspektiviska sättet att avbilda människokroppen som är
så karakteristisk för egyptisk konst. Det visar stildrag som uppkommo
på ett mycket tidigt stadium av den egyptiska konsten och som sedan
med sin konservatism bibehöllos.
Mest typisk ter sig denna speciellt egyptiska standardisering av
människan i måleri och reliefframställningar. Fotterna och benen upp till
höfterna framställs i sin tydligaste form, nämligen i profil. Bålen och
bröstet är vridna så att dessa partier ses rakt framifrån. Båda armarna
visas i profil, endast undantagsvis med överskärningar. Huvudet ses i
profil men vissa detaljer såsom ögat är tecknat så som man ser det rakt
framifrån. Den primitiva principen, att största möjliga tydlighet är
det väsentliga, har tydligen varit ledmotivet.
Men också i fråga om friskulpturer har ett liknande operspektiviskt
framställningssätt blivit fixerat. En sträng axialitet utbildas redan
tidigt och därmed följer en symmetri i figuren som dock inte går så
långt som till armarnas ställning. Denna stilisering ger åt figurerna en
PERIODSCHEMA
Förhistorisk tid
före 5000 f. Kr.
Thinitiska tiden
3158—2740 f. Kr.
Gamla riket
2740—2240 f. Kr.
Övergångstid
2240—1995 f. Kr.
Mellersta riket
1995—1580 f Kr.
Nya riket
1580—1085 f. Kr.
Övergångstid och
Saitisk tid
1085—525 f Kr.
Persertiden
525—332 f Kr.
Ptolemeisk tid
326—54 f Kr.
Romersk tid
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
