Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bildkonsten under antiken, av Alfred Westholm - Det arkaiska Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Westholm
verkligheten, för sanningssökande som ju under 500- och 400-talen
blev ett av den grekiska filosofiens huvudmotiv. Man kunde i längden
icke nöja sig med den starka stilisering som för grekerna måste ha
tett sig som stridande mot verklighetsåtergivande. Den konventionella
kourostypen håller sig visserligen under hela den arkaiska perioden men
vid sidan av denna typ förekommer även mera komplicerade figurer
stundom sammansatta till hela grupper. Detta sker i samband med
utsmyckning av de grekiska templen som under 500-talet fingo sin
klassiska utformning. Såväl i templens gavelfält som på friser och
me-toper fordrades dekorationer med krav på mera komplicerade
kompositioner. Här kan man alltså spåra hur de grekiska skulpturerna lösgör
sig från den stränga axialiteten och frontaliteten. Till en början sker
detta uppenbarligen under stora svårigheter för konstnärerna. Genom
dessa försök förändras på sätt och vis skulpturerna rent principiellt
från att ha varit mer eller mindre tidlösa bilder, vanligen avbildande
personer som offrade i templen (votivstatyer) eller gudabilder till att
även omfatta figurer inbegripna i någon viss handling ofta med
anknytning till den grekiska mytologien. På så sätt får den grekiska bildkonsten
när den användes för utsmyckning av templen karaktären av
illustrationer, på sätt och vis en motsvarighet till medeltidens stora kyrkomåleri.
Bestämda scener ur den grekiska mytologien avbildades på gavelfälten
eller skildrades i långa bildserier på de joniska templens friser. Man
önskade gärna finna någon anknytning för dessa bilder till de lokala
traditionerna på platsen. Dessa mera fria kompositioner förde med
nödvändighet med sig större variationsrikedom vid placering av figurer
och även en större frihet vid behandlingen av dessas rörelsemotiv. Men
fortfarande var stiliseringen starkt märkbar särskilt i fråga om
dräktbehandlingen.
Votivskulpturen är intressant därför att den vidmakthöll en
konservativ hållning ända ned till omkring 480. Kourostypen, ursprungligen
inspirerad från Egypten, är den mest karakteristiska typen vid sidan
av flickstatyerna (korestatyer av kore — flicka) som visar ett liknande
uppställningschema. I båda dessa figurer är den gamla operspektiviska
uppbyggnaden mycket tydlig, men vid en analys av de friare
tempelskulpturerna finner man att även dessa är uppbyggda efter samma
principer. Det vanligaste schemat för korestatyerna är följande: vänster
fot något framsatt benen och kroppen är uppbyggda med strängt
iakttagande av axialitet och frontalitet, vänster hand lyfter på ett sirligt
sätt en flik av den fint plisserade dräkten medan höger hand håller något
föremål eller en blomma framför bröstet. Alla dessa figurer kännetecknas
av en naivitet, en renhet och friskhet som är oemotståndlig för betraktaren,
och av ett sinne för skulptural form som är förutsättningen för den
kommande storartade utvecklingen under klassisk och hellenistisk tid.
K our osstaty från Ättika omkring
600 f Kr. Metropolitan
museum, New York.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
