Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bildkonsten under antiken, av Alfred Westholm - Den högklassiska tiden - Den hellenistiska stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antiken
Torso, replik av den berömda
knidiska Afrodite av Praxiteles
från mitten av 300-talet. Louvre,
Paris.
bevarats till vår tid. Praxiteles stil ligger i hög grad på det raffinerat
eleganta i utförandet. Hans figurer är vekare, smeksammare och mera
insmickrande än den stränga stilens. Han komponerar mera fritt och
obundet utan hänsyn till de klassiska kompositionsprinciperna, uttryckta
av Polykleitos och Fidias. Samtiden beundrade hans kvinnofigurer på
ett sätt som avspeglar sig mångenstädes i den grekiska litteraturen
Sannolikt kunna vi bäst göra oss en föreställning om hans stil i den senare
omhuggna gruppen Hermes med Dionysosbarnet, funnen i Heratemplet
i Olympia. Det är svårt att utan hans original avgöra, i vilken grad
han intresserade sig för att ge sina figurer mera individuella drag.
Men intresset för denna sak tillhörde dock tiden, och kom klart till
uttryck i en serie porträtt av samtidens stora filosofer. Dessa bilder
angiva i själva verket begynnelsen av den grekiska porträttskulpturen
i egentlig mening. Härifrån är icke steget långt till återgivandet av mera
psykologiska skildringar. 300-talets skulptörer byggde vidare på och
utvecklade den klassiska tidens form, men de fann nya uttryck för att
skildra figurernas inre liv, olika känslolägen och egenskaper. Patetiska
uttryck för smärta, sorg, dådkraft, ondska liksom för grubbel och längtan
finnas i rikt mått i skulpturerna från 300-talets senare hälft. Man söker
sig fram på olika vägar till nya uttryck, den äldre formskulpturen har
fått ett nytt liv och inom kort kan man urskilja olika skolor i olika delar
av det grekiska området som funnit olika medel att skildra dessa
psykologiska tillstånd. De skulptörer som kanske mer än andra bidragit till
att föra denna utveckling vidare är Skopas, av vilken vissa patetiska
huvuden från Tegea bevarats, samt Lysippos, skaparen av en rad
Alexan-dersporträtt.
Den hellenistiska stilen
Alexander den stores väldiga erövringståg omkr. 330 f. Kr. betydde
inte bara en politisk expansion från Grekland utan i lika hög grad en
kulturell och konstnärlig sådan. Tidigare hade den grekiska konsten och
kulturen varit lokaliserad till det grekiska området, till vilket räknades
även västra Mindre Asien och delar av Sicilien och Syditalien. Nu fördes
konsten plötsligen ut till de stora kulturområdena i Orienten, till en
början endast såsom en överklasskonst utövad av grekiska konstnärer,
men senare spridd till alla samhällsklasser och genomträngande de
erövrade områdena. Det är givet, att i den mån grekiska tankar, grekisk
formuppfattning och stilkänsla övertogs av barbariska konstnärer, som
själva icke medverkat till den utveckling, som tidigare ägt rum i
Grekland, måste stora förändringar ske med lokalvarianter. Vi kan därför
under den hellenistiska tiden urskilja lokala skolor t.ex. i Mindre Asien,
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
