Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bildkonsten under antiken, av Alfred Westholm - Den tredje bysantinska perioden - Den bysantinska konstens sista storhetstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antiken
Det är utfört i hög relief och med starkt plastisk känsla. Studerar man
emellertid ikonografien på några av dessa skrin finner man en
besynnerlig blandning av antika och kristna motiv och även en mängd lösryckta
figurer och missförstådda scener från antik konst, vilket allt får sin
förklaring genom den våg av svärmeri för antiken, som omkr. år 1000
genomströmmade Bysans. Inom filosofien är denna riktning känd lika
väl som inom litteraturen. Man kan tala om en verklig renässans inom
det bysantinska området, 400 år före renässansen i Italien. Men man
fördjupade sig icke i de antika motiven tillräckligt för att finna det
nödvändiga sammanhanget mellan religionen och konsten, allt blev en
dekorativ lek med missförstådda antika motiv, som man i rikt mått
hade till hands i de monument som överallt stod kvar i Konstantinopel.
Andra elfenbenssniderier från denna tid uppvisar en starkt konventionell
stil, t.ex. i kröningsplaketten för Romanos och Evdoxia från början av
1 ooo-talet och i en mängd andra verk, som mera torde kunna hänföras
till konsthantverket. Man får därvid icke minst tänka på vad som funnits
i textilier och silversmide.
Den bysantinska konstens sista storhetstid
Den förut skildrade höga kulturblomstringen under 900—uoo-talen
kom till ett plötsligt och våldsamt slut i och med att de latinska
kors-fararna erövrade Konstantinopel 1204. Den skövling som staden då
genomgick torde sakna sitt motstycke, och vid detta tillfälle förstördes
och skingrades det mesta av vad det bysantinska kejsardömet hade
samlat och accumulerat under nära 1000 år av ovärderliga konstskatter.
Konstantinopel, som tidigare visserligen genomgått många svåra inre
strider, hade dock aldrig tidigare plundrats av främmande härar, och
staden måste vid plundringen 1204 ha tett sig som ett sannskyldigt
museum. Det latinska herraväldet som varade till 1258 betecknar en djup
nedgångsperiod i den bysantinska konsthistorien, icke minst därför att
såväl konstnärer som de tidigare förmögna beställarna flydde ur staden.
Konstnärerna tog sin tillflykt till olika delar av den bysantinska världen
och upprättade i Balkanländerna, på Kreta, i Nicaea och det avlägsna
Trebizond betydande konstskolor, som tog i arv det bästa som funnits i
huvudstaden. Dessa skolor utvecklades individuellt, men företedde givetvis
stora stilistiska likheter i enlighet med tidens allmänna smak. Vad som
synes vara mer eller mindre gemensamt för dem alla är en renässans
för de stildrag i den bysantinska konsten som beskrivits som arv
från hellenistisk tradition. Man har framfört många teorier om hur
denna hellenistiska renässans uppkommit. Sannolikt finnas flera
bidragande orsaker. Redan på 1 ooo-talet kunde ju detta intresse påvisas
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
