Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asiens bildkonst, av Bo Gyllensvärd - Kinesiskt måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Gyllensvärd
Ku K’ai-chih är Kinas första
stora målarnamn från 300-talet
e. Kr. Hans mest kända rullbild
återger »Ceremonimästarinnans
anvisningar till hovdamerna», ur
vilken denna detalj är hämtad.
Kejsaren avvisar en efterhängsen
skönhet. — British Museum,
London.
nade med tunna, sammanhängande linjer, så äger de ändock en levande
plasticitet och bildens rumsverkan understrykes av damens fladdrande
vida dräkt, vars fåll täcker en stor yta.
Från de följande oroliga århundradena i Kinas historia äger vi
uppgifter på flera goda konstnärer, men det är först under T’angperioden
(618—906) vi har möjlighet att få en klarare uppfattning om
utvecklingen av måleriet. Den figurskildring, som vi mötte i Hantidens gravar,
kom att få sin fortsättning såväl i buddhistiska som profana målningar,
och de förnämsta proven på de förra har vi bevarade i fresker från
600-talet i Nara, Japan. Liksom i skulpturen kan man här tydligt skönja
inflytandet från den indiska konsten. Figurerna är kraftfullt och fylligt
målade men kompositionen är hieratisk och vördnadsbjudande. Trots
att färgerna fördunklats och delvis fallit av gör dessa fresker
fortfarande ett mäktigt intryck.
Bland T’ang-tidens många konstnärer kan här blott nämnas dem,
som varit av betydelse för den kommande utvecklingen. Främst av dem
alla står Wu Tao-tzu, som med sin våldsamma penselskrift inför en ny
anda inom figurskildringen. Intet originalverk av denne Kinas
Michelangelo finnes i behåll, men en rullbild i Tokyo, som tillskrives mästaren
och återgiver Buddhas födelse och frambärande ger en föreställning
om den virvelvind som blåste i hans pensel. Hos Ku k’ai-chih var ännu
linjen ganska jämntjock och sammanhållen, medan den hos Wu Tao-tzu
gör häftiga språng. Den tar sålunda sats i en kraftig accent för att ila ut i
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
