Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asiens bildkonst, av Bo Gyllensvärd - Kinesiskt måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Gyllensvär d
Låt oss med dessa anmärkningar om en del särdrag inom det kinesiska
måleriet återvända till själva dokumenten. Den tid som följde på
T’ang-dynastien betecknar politiskt en inre splittring, då dynastierna växla
snabbt. För konstens vidkommande betyder 900-talet däremot viktiga
framsteg, då landskapsmåleriet får den utformning, som under
Sung-dynastien når fulländningen. För att åskådliggöra detta kan vi lämpligen
betrakta ett landskap av Kuo Hsi, som verkar vid början av 1 ooo-talet
och räknas till en av de stora föregångsmännen (bild nästa sida).
Fantastiskt formade berg reser sig till vänster upp mot bildens överkant
och in i de branta stupen sveper dimbankarna. Till höger ligger
grupper av hus i olika plan bland knotiga träd och i mittplanet går
en slingrande väg in mot ett bytempel med en pagod. Längst nere i
förgrunden figurera några små människor. Man söker i denna målning
förgäves efter en horisontlinje eller ett perspektiv i västerländsk
bemärkelse. Landskapet är i själva verket uppbyggt inifrån, så att
betraktaren tvingas att själv bildligt talat gå in i detsamma. Det är just
konstnärens avsikt. Han har skapat ett landskap, som får liv och ande först
för den, vilken ger sig tid att vandra likt pilgrimerna upp mot templet.
Men han skall då i gengäld förnimma bergens väldighet, den mjuka,
svepande dimman, som här och var döljer dessa berg, vattenfallets
porlande och de knotiga trädens fantastiska siluetter. Han skall känna
sin egen ringhet inför landskapets mäktighet men kanske också
sambandet mellan sitt eget inre och den omgivande naturen.
Detta ståtliga natursceneri, i vilket alla former tyckas skälva av
pulserande rörelse, är emellertid inte målat efter något bestämt landskap.
Med sitt rika förråd av bildsymboler har konstnären i stället skapat
bergen, dimman, träden och vattendraget ur sitt eget inre i ett ögonblick
av stark inspiration. Själv har Kuo Hsi yttrat om konstnärens skapande:
»Vilket motiv målaren än framställer, vare sig det är stort eller litet,
komplicerat eller enkelt, så måste han göra det genom att koncentrera
sig på dess väsensgrund (inre natur). Om något av denna väsensgrund
saknas, framträder icke själen. Han måste utföra sitt verk med hela
sin själ, om han ej arbetar med hela sin själ, så framträder icke det
väsentliga klart. Han måste vara sträng och ödmjuk i sitt arbete, eljest
kommer hans skapelse att sakna tankedjup. Han måste arbeta med
ihärdighet och vördnad, annars skall hans målning icke bli riktigt
fullbordad.» Det är »andens rörelse i tingens rytm» som utgör det
viktigaste i målningen och i Kuo Hsis landskap förnimmer man den
ovanligt starkt. Konstnären arbetade vid den kejserliga akademien i
Kai-féng med stora dekorativa uppgifter och står som förgrundsfigur
till Sung-tidens måleri.
Detta uppdelas sedan gammalt i två avsnitt, det som skapades
under Norra Sung (960—1127) vid akademien i Kai-féng främst under
Hsüeh Chih, som verkade vid
kejserliga akademien i K’ai-féng
på 11 oo-talet, är en god
representant för Södra skolans
målnings-stil. — Nationalmuseum,
Stockholm.
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
