Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Tyskland till 1100-talets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Me deltida bildkonst
kultiska eller civila miljön var för medeltiden från början alls ingen
självklar företeelse. Den fasta förbindelsen mellan kultbyggnad och
plastiska figurer skapades i Frankrike omkring år noo (se sid. 291).
Tyskland mottog detta franska program endast dröjande och aldrig
konsekvent. I stället utvecklade Tyskland före Frankrike bronskonsten
i stora helgjutna kyrkoportar och gravplattor.
Bronsdörrarna för S:t Mikael i Hildesheim (mellan 1008 och 1015;
1035 överflyttade till domkyrkan; kopparhalten är över 90 %) tillhör
den sachsiska konstprovinsen. Trakterna omkring och norr om Harz
var tyska rikets andra kärnland, vid sidan om Rhendalen. Dörrarna
beställdes av biskop Bernward (o. 960—1022). Han var av adlig släkt,
kejsar Otto IH:s lärare och kansler, en dugande statsman och
mångsidigt begåvad. Han grundade klosterskolor, befäste sin biskopsstad
och främjade konsten genom att smycka stadens kyrkor.
Efter Karl den stores mönster i Aachen och ärkebiskop Willigis’ i
Mainz (o. 1007) lät han gjuta bronsdörrarna för sin kyrka i ett enda
stycke (varje flygel mäter 4.72x1.15 m). I motsats därtill består de
yngre bronsdörrarna i Augsburg (o. 1060) och Nowgorod och ett antal
italienska av enstaka plattor, som spikats på en träkärna. Tekniskt mest
fulländade är Aachendörrarna, där ännu antikens hantverkstradition är
levande. Men de har ingen annan dekor än ramlister och lejonhuvuden.
Biskop Bernward däremot ville ha figurscener ur den heliga historien
på sin dörr. Han begärde av sina konstnärer (det måste ha varit flera)
att de skulle forma figurer i livfull handling. Därvid måste de hålla
sig till senantika förebilder, förmedlade genom bokillustrationer (närmast
från klostret Echternach, i närheten av Trier).
En betraktare, som är van vid realistisk konst, menar kanske, att
dessa reliefer är valhänta. Må vara att de inte är verk av högsta kvalitet
— man kan anmärka på att avstånden mellan figurerna är godtyckliga,
att således kompositionen inte är fast nog. I gengäld finner vi ett rikt
psykiskt innehåll. Detta fanns i någon mån redan i de målade
förebilderna. Men de måste översättas till reliefskulptur och större format.
Tydligen har mästarna inte tänkt på att rumsligheten i en relief måste
återges på annat sätt än i en målning. De anger inte var figurerna står.
Men de förstår att göra berättelsen åskådlig.
Dramatiskt skildras här upptäckten av syndafallet. Gudfader skyndar
fram i vredesmod och utpekar syndaren. Adam kryper skamsen ihop
och skjuter skulden på Eva, som i sin tur visar på ormen. Man ser också,
hur Adam och Eva har plundrat fikonträdet på dess kvistar för att skyla
sin nakenhet. Tomrummet mellan Gud och Adam är något omotiverat;
möjligen skulle där ha stått en ornamental växt, som förstördes vid
gjutningen och därför mejslats bort alldeles.
På dessa reliefer sker allting med fart. Konstnärens inlevelse i hand-
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
