Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Tidig medeltid - Tyskland till 1100-talets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf Zeitler
kyrkan hade anvisat och man formade sin konst efter förebilder från
det senromerska imperiet. Endast långsamt vågade man bli sig själv.
Starkast var trycket från antiken givetvis i Italien, där städerna var
organiserade enligt romersk sed och där 300- och 400-talens
kyrkobyggnader fortfarande var i bruk. Därnäst verkade antiken på Tyskland;
relativt självständigt förhöll sig Frankrike, fast det rymde flera direkta
minnen från romarrikets tid än Tyskland.
Tyskland till 1100-talets slut
De tyska konungarna hade tagit i besittning senantikens politiska
ledtanke: idén om ett universellt rike. De tog kejsarkronan på sig och
sökte förverkliga en livsform, som motsvarade Konstantin den stores.
Därvid omgav de sig med samma yttre apparat som antikens härskare
— så långt omständigheterna medgav det, ty i realiteten var kejsaren
ingenting annat än högste länsherren i ett oorganiserat feodalsamhälle,
där varje länsområde hade sina särrättigheter och strävade efter att
utvidga dem.
Kejsarens ornat lika väl som hovets byggnader skulle följa de antika
mönstren så troget som möjligt. I somliga fall hämtades helt enkelt
antika föremål till Tyskland. Både i Karl den stores palatskapell i Aachen
och i Otto den stores (senare fullständigt nybyggda) domkyrka i
Magde-burg användes senromerska kolonner. Nya och självständiga drag yppar
sig mest i arkitekturen; i skulptur och måleri dominerar de antika eller
bysantinska förebilderna.
Kyrkan i Tyskland, biskopar och kloster, stod till en början på
kejsarens sida och delade hovets politiska och kulturella ideal. Detta gjorde
att bundenheten vid antiken blev ännu större.
Huvudtendensen i tysk konst från 900- till tidigt 1200-tal är
framträngandet av former, som motsvarar agrar- och feodalsamhällets egen
struktur, och tillbakagången av former, som lånats från antiken. Någon
entydig utveckling och gradvis skeende förskjutning finns dock inte därvid.
Kejsaren eller någon prelat kunde plötsligt beställa ett verk efter rent
antikt mönster. Ofta anlitades bysantinska målare, elfenbensnidare och
guldsmeder. Det ständiga mötet med den antika traditionen gjorde
att den konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteten i det styrande
skiktets konst blev mycket hög. Men samtidigt hindrades den inhemska
utvecklingen, i motsats till vad som skedde i Frankrike.
Senantikens illustrerade kultböcker och senantik skulptur i litet format
(elfenbensnidade bokpärmar, schatuller och relikviarier, småbronser osv.)
var kända i de karolingiska, ottoniska och saliska kejsarnas Tyskland,
men knappast någon antik storskulptur. Skulpturen som del av den
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
