Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Frankrike till 1100-talets mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf fjeitler
fanns i den del av klostret, som icke var tillgänglig för allmänheten,
och därför framträder det undervisande draget inte så påtagligt i dem.
En jämförelse med figurerna i St.-Sernin visar dock att
Moissac-skulp-törerna var av annat kynne än deras kolleger som arbetade för
aristokraterna i Toulouse.
Så främmande den tidigt romanska skulpturen än verkar på oss, kan
vi ändå lära oss att förstå något av dess mening. Ser vi på korsgångens
reliefer med apostlarna Jakob och Johannes, fäster vi oss främst vid
att figurerna är liksom tillplattade i den mycket låga reliefen. Vad är
skälet? De flesta franska forskare har velat svara, att skulptörerna inte
kunde arbeta bättre och friare. Men reliefen är så fint utförd i detaljerna,
att man inte kan skylla på teknisk oförmåga. Nej, förklaringen måste
nog sökas i att »konstnären kände det så» och att han mejslade just
det han ville mejsla.
Konstnären har arbetat med rena plan. Han har utgått från blockets
främre yta och arbetat in mot en bottenyta, som (i huvudsak) är parallell
till främre ytan. Över hela blocket har han lagt en lodrät mittaxel och
ordnat figuren så vitt möjligt symmetriskt till denna axel. Alla former
breds ut framför betraktaren. Djupriktningen får inte göra sig gällande.
Ingen av figurerna sträcker fram arm eller hand mot oss. Där vi väntar
oss en gruppering av formerna i djupled — t.ex. hos fotterna av en
person som står frontalt framför oss — har konstnären vikt undan
lemmarna i höjd- eller sidled.
En sådan figur blir »stel» i vårt tycke. Men den blir också högtidlig.
Figuren har icke rum omkring sig som en kroppslig varelse. Den kan
inte röra sig, inte handla och inte heller locka oss att »ta på» den; en
fullplastisk figur drar oss att titta bakom den och att uppleva den som
tillhörande vår rumsliga värld. Just stelheten, den låga reliefen, den
bristande rumsligheten gör S:t Jakob i Moissac så oåtkomlig för oss.
Till detta intryck bidrar ytterligare schematiseringen i dräkt och hår
och geometriseringen av ansiktsformerna.
Figurens »stelhet» är således en konstnärlig vinning. Hos en mera
»naturlig» figur får vi genast en förnimmelse av att den kan röra sig;
i nästa ögonblick, menar vi, kommer en ny rörelse (jfr Rodins
skulpturer!). Men de romanska helgonen, såsom visionärerna beskrev dem
för konstnärerna, tillhör evigheten. Det får icke finnas rum och rörelse
och därmed tid i deras bilder. Moissac-skulptörerna skulle inte ha kunnat
uppfylla klerkernas föreskrifter bättre än de gjort. Deras verk återspeglar
troget tidens religiösa liv.
Detta blir ännu tydligare, när vi betraktar sydportalens tympanon.
Reliefen bör dateras något efter korsgången, alltså kort före 1115. —
Här härskar en större konstnärlig frihet gentemot de geometriska och
symmetriska schemata än hos korsgångens skulpturer. Man måste också
292
Kristushuvudet ur Moissacs
por-taltympanon, jfr sid. 235.
Kapitäl från korsgången i
Moissac, omkr. 1100.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
