Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Frankrike under 1200-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf feitler
En jämförelse med den samtida litteraturen (den episka dikten för
riddarhoven och deras damer) visar, att dessa skulpturer återger det
höviska människoidealet: skönhet och duglighet, god uppfostran,
självbehärskning och framhävandet av glädjen — man skall se glad ut och
le; sorgen skall undertryckas — hänsyn och vänligt bemötande
gentemot alla. Särskilt viktigt är, att skalderna gång efter annan
berömmande säger om kvinnorna, att deras ansikten »lyser». Bonaventura,
Albertus Magnus och Thomas Aquinas skriver, att Gud är ljus och att
hans ljus strålar kring de varelser, som han älskar mest. Skönhet,
moralisk godhet och Guds nåd upplyser en människa så starkt, heter det i
dikten, att dagens ljus överglänsas därav.
Hur skulle vägen gå vidare efter denna konst? Mot mera vardaglig
mänsklighet eller mot större elegans? Vi finner båda dessa riktningar,
vilket visar, att människorna lämnade det ideal, som Reims
representerade, och sökte efter nya värden.
Var det ogörligt för fransmännen att fasthålla vid det gotiska idealet
av harmoni, så var det alldeles omöjligt för andra folk att övertaga detta
ideal, även om de tog starka intryck av det, vilka förmedlades dels genom
de många klerker, som studerade i Frankrike — även från Uppsala
sökte man sig till Paris — dels genom de skaror av utländska
stenmäs-tare, som fick arbete vid de franska katedralbyggena; omvänt kallades
också franska stenmästare till utlandet: ett exempel är Villard de
Hon-necourt, vars skissbok är bevarad — den enda medeltida
verkstads-boken vi äger i behåll, med ritningar av kyrkoplaner,
arkitekturdetaljer och figurskisser. Villard har rest både till Tyskland och Ungern.
Villards verkstadsbok visar klart, att de medeltida stenmästarna har
varit arkitekter och skulptörer på samma gång. Anmärkningsvärt är
att inga studier efter naturen ingår i boken. Modellstudier av den
levande människokroppen var okända. Till bilden av ett lejon har
konstnären visserligen antecknat, att den är gjord efter naturen — men
Villard och alla hans kolleger hade fasta linjeschemata, som liksom lade
sig mellan deras naturuppfattning och den bild de ritade. Detta går så
långt, att Villard, när han ritar av några romerskt-antika monument,
ger deras figurer rent gotiska veckdraperingar.
Trots att man överallt i Europa erkände den franska gotikens tekniska
och konstnärliga överlägsenhet, slog dess arkitektur (välvnings- och
försträvningssystemet) och dess stilidé (kyrkobyggnaden som det
himmelska Jerusalems avbild) icke i sin helhet igenom utomlands. Det var
endast brottstycken ur systemet, som togs upp i Tyskland, Italien,
England, Spanien och Norden. Förklaringen måste sökas i det
förhållandet, att livet levdes på ett annat sätt och samhället hade en annan
struktur i dessa länder än i Frankrike.
En sida ur byggmästare Villard
d’Honnecourts verkstadsbok från
omkring 1235. Den latinska texten
i övre högra hörnet lyder i
översättning’. Se här ett lejon som
man ser det framifrån och vet väl
att det är tecknat efter livet.
Nederst till vänster ett piggsvin
där texten talar om att djuret
skjuter av sina taggar när det
grips av vrede. Bibliothèque
Natio-nale, Paris.
3H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
