Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Tyskland under 1200-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf ffitler
alla gestalterna får sitt ansikte bestämt, överensstämmer
Naumburg-mästaren med fransmännen. Men dessa gav i sina figurer uttryck åt
religiös hänförelse, inre upplysthet, glädje — Naumburgmästaren
däremot ställer bredvid Gudsanletets norm människoansikten i affekt.
Därigenom blir det själsliga avståndet mellan Jesus och hans omgivning
skrämmande stort.
Också Naumburgmästaren arbetar med ett stort och flerskiktigt
reliefdjup, men skuggan och ljuset fördelas lugnare hos honom. Att släppa
löst något ornamentspel i dräkterna, därför är han alltför tung. Han
håller sig till realiteten: så och så faller tyg i verkligheten. Han skildrar
handlingar, som i Pilatus’ handtvagning: så och så har det gått till.
Där sitter Pilatus med två uppvaktande romare. Där står judarna med
sina spetsiga hattar; Pilatus talar med deras ledare. Upprörda blickar
och häftigt tal går fram och åter mellan landshövdingen och
översteprästen. Men hela den våldsamma handlingen brytes sönder genom att
den man, som den gäller, står stum och orörlig mitt i skeendet. Det heter
visst i evangelierna, att Kristus är tyst under förhören — men ingen
konstnär hade tidigare tagit denna tystnad till kärnpunkt i sitt verk.
Det är en självständig och skakande syn, som Naumburgmästaren
gestaltar i sina passionsreliefer.
Inne i västkoret står tolv figurer vid de knektar, som bär valvet. Det
är inga helgon, utan världsliga riddare och damer. Somliga bär sitt
namn skrivet på skölden, de övriga har identifierats genom en skrivelse
1249 av Naumburgs domkapitel, som ber om gåvor till en ny
kyrkobyggnad (den nuvarande) och som nämner gåvomännen till den äldsta
kyrkan på platsen (från 1000-talet). Dessa gamla gåvomän utlovades,
liksom de nya, som domkapitlet hoppas på, »delaktighet i bönerna»,
dvs. man kommer att be för deras själars frälsning i den nya kyrkan.
Uppställandet av de forna gåvomännens statyer stadfäster detta löfte
i sten: prästen vid altaret ser dem framför sig och skall inte glömma dem.
Att det är världsliga människor och inte helgon, som står i
Naum-burgkoret, är ingen profanering: medeltiden kände inte till vår skillnad
mellan det profana och det heliga. Donatorerna tillhörde kyrkan; de
är, som alla troende, kyrkans byggstenar. Att framställa dem skiljer
sig inte nämnvärt från franskt bruk — man kan jämföra kungagalleriet
i Reims västfasad, där de franska härskarna uppträder i idealiserad
gestalt. Det enastående i Naumburgskulpturerna är deras realistiska
mänsklighet. De är icke upphöjda, deras sinne är icke fyllt av himmelsk
glädje. De är jordiska herrar, en av dem var förrädare mot kejsaren,
en annan mördare, och maktlystna och markhungriga har alla varit;
deras kvinnor och änkor är stolta eller sorgsna, men alla är
karakteriserade genom jordiska drag. Naumburgmästaren är i sin tid alldeles
ensam om sin syn på människorna: att vara människa, det är att vara
Greve Dietmar, staty i
Naumburgs domkyrka från omkring
1260.
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
