Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Burgund och Nederländerna under 1300-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medeltida bildkonst
Claus Sluter: Moses. Detalj av
Mosesbrunnen,från omkring 1400
i klosterkyrkan Champmol, Dijon.
Claus Sluter: Sörjande munk från
Filip den djärves grav, omkring
1400. Sten, c:a 40 cm hög, nu i
Musée de Cluny, Paris.
Inte minst var Filip angelägen om sin gravplats. Han byggde ett
särskilt kloster, Champmol invid Dijon, grundat 1379 (numera
fullständigt förstört), där han och hans ätt skulle få sina gravar, och
beställde sitt gravmonument med stor omsorg. Den arkitektoniska
uppbyggnaden av detta monument (numera i museet i Dijon), stammar
från Jean de Marville (o. 1355—1389), skulpturen från Claus Sluter,
men färdigställd först efter hans död år 1411. Graven har tumbaform. På
en svart marmorsockel reser sig utomordentligt rika spetsbågsarkader av
vit alabaster i två rader bakom varandra. Ovanpå ligger på en svart
marmorplatta själva gravstatyn. I tumbans arkadöppningar drar
begravningsföljet förbi: officianter, hovfolk och sörjande munkar. —
Gravtypen går tillbaka på monumenten över Ludvig den heliges söner i
St. Denis, från 1200-talets senare del.
Claus Sluter (född o. 1355, sannolikt i Haarlem, död 1406) arbetade
som ung i Bryssel, där han är nämnd 1373. Sedan år 1385 befann han
sig i Dijon. Efter Jehan de Marvilles död blev han hovbildhuggare och
upptogs i hovmännens krets som »varlet de chambre». Detta innebär,
att konstnärerna fick en ny social ställning. De var rättsligt inte längre
borgare i den stad, där de bodde, utan undantagna från stadens
doms-rätt och beskattning. De slapp också den kontroll och det tvång, som
skrået kunde lägga på dem. Men å andra sidan uppstod fara för att
konstnärerna skulle förlora kontakten med livet i sin helhet, sådant det
levdes utanför hovet.
Det var för Champmolklostret, som Sluter skapade de flesta av sina
skulpturer. Dit hör portalfigurerna: Maria vid mittposten, till vänster
Johannes Döparen med hertig Filip, till höger Sankta Katarina med
hertiginnan Margareta. Mariabilden är möjligen inköpt 1382 i Tournai
och omarbetad 1391; Johannes och Katarina uppställdes 1391,
hertigparet 1393. Alla figurer har kroppsstorlek. Det knäböjande fursteparet
tillmäts alltså samma vikt som de heliga gestalterna. I stort format
möter vi här en för den senare medeltiden viktig bildtyp: helgon som
rekommenderar en människa inför Maria. Givetvis var det endast
politiskt eller ekonomiskt mäktiga personer, som hade möjligheten att
på detta sätt i bild försäkra sig om himmelens nåd. Vi är här långt
borta från portalskulpturens ursprungliga funktion. Portalen har
förlorat sin karaktär som genomgång. Den har blivit en nisch, där en intim
devotionshandling försiggår, som förbinder figurerna med varandra
på ett sätt, som är alldeles motsatt gotikens. Medan kolonnfigurerna
i Chartres (se s. 304) är till för kyrkans och menighetens skull, är de av
hertig Filip beställda gestalterna helt upptagna av sitt eget. Sluters
Maria är inte längre himladrottningen — konstnären gav sina madonnor
aldrig någon spira i handen, utan några blommor. Hon vänder sig
inte längre höghetsfullt eller nådefullt till sin omgivning, utan är en mor,
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
