Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Burgund och Nederländerna under 1300-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf ^eitler
som sysslar med sitt barn och blickar bort från oss. Privata känslor,
ofta av stor styrka, har efterträtt den medeltida allmängiltiga hållningen.
Mellan 1389 och 1395 har Sluter, enligt hovräkningarnas vittnesbörd,
skapat två dussin stora och medelstora stenskulpturer, de flesta
förlorade, några av dem kända genom kopior och målningar, ty mästarens
verk skattades mycket högt av hans samtid. En sådan
skulpturproduktion är enorm, i synnerhet då Claus Sluter tålde endast få medarbetare.
Han var en misstänksam och tungsint man. Flera gånger heter det i
hovets räkningar — hertigen hade givit anvisning till räntkammaren
att utan vidare betala de summor, som Sluter begärde — att mästaren
hade beställt särskilt kraftiga lås och säkerhetsbommar för sin verkstad,
ett drag som påminner om Michelangelos svartsjuka vakthållning om
sina verk. Claus Sluters inåtvända sinnelag talar tydligt ur en figur
av Johannes Döparen, som smeker det lamm han bär. Johannes’ lamm
är egentligen en symbol för Kristus, men det har Sluter inte brytt sig
om. Han har mejslat en gammal förgrämd man, som helt går upp i
sin ömhet gentemot det lilla djuret. Det är en frihet och självständighet
i tolkningen av det givna temat, som endast en stor konstnär kan skapa.
Sluter säger: detta är Johannes, profeten, men han har slutat tala till
sitt folk, ty det hör ändå inte på honom, och han är trött av sorg; trots
detta vet han, att det finns godhetens och fridens rike i Jesu namn,
och denna känsla uttrycker han i omsorgen om lammet. Figurens kontur
är sluten och stum, huvudet framåtlutat, så att det skuggas. Överhuvud
dolde Sluter gärna sina figurers ansikten. De skulle icke se ut mot
världen, utan blicka inåt.
Sluters största verk blev »Kalvarieberget», felaktigt kallat
Moses-brunnen, i Champmolklostrets stora korsgång, planerat 1395, fullbordat
efter mästarens död 1406. I brunnsbassängen, vars diameter var 7.15
meter, reste sig en 3.20 meter hög sexsidig skulpterad sockel, som uppbar
en (numera förstörd) korsfästelse med Kristus på korset, Maria,
Johannes och Magdalena. Hela uppbyggnaden var 7.15 meter hög. Dess
tema ansluter sig till medeltida teologiskt tänkande: profeterna, Gamla
testamentet, som bär upp frälsningen i det Nya testamentet. Men verket
kröntes inte av den segrande eller dömande Kristus, utan av den
korsfäste Jesus.
Bevarad är numera endast sockeln. Skulpturerna har haft rik färg,
men den har nästan helt försvunnit. — Claus Sluters tunga stil nådde
här sin fulländning. Profeterna har slutna konturer, de rör sig ovigt,
ja, oädelt. Det är gamla män, märkta av livet. Varför har Sluter gjort
dem så fula? Fulheten tillkom ju i gotiken endast demonerna; den
förhöjde, som kontrast, helgonens ädelhet. Också Sluter ville uttrycka en
kontrast: men en, som rådde mellan yttre och inre liv. För honom var
skönheten tom. Den förmådde icke uttrycka några själsliga värden.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
