Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Att acceptera verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
romantiker, impressionister och expressionister, med bestämdhet påstår
sig sträva efter att i första hand återge naturen. Också i det begynnande
1400-talets genombrottskonst är det så, att den verklighet man väljer
att återge är av mycket skiftande karaktär och är sedd genom många
olika temperament. Men gemensamt för de olikartade personligheterna
är ändå, att de i första hand vill ge en tolkning av något upplevt,
något som står livet nära, något väsentligt i den jordiska tillvaron.
För den brådmogne, i unga år döde italienaren Masaccio (1401—
ca. 1429) — den främste i en revolutionär florentinsk konstnärsgrupp,
som man vanligen kallar »problematikerna» — var verklighetens mest
fängslande problem den mänskliga tillvarons dramatik. Han ville kunna
fatta och återge orsak och verkan, när en handling utspelas mellan
några människor. Också den äldre konsten hade ju sysslat med scener,
där människor talar med varandra och samlas till tillbedjan eller
kors-nedtagning, men i gotikens sköna linjesvall hade det mänskliga och
påtagliga i berättelserna kommit bort. Masaccio ville utesluta alla
drag ur den målade framställningen, som ger den en overklig, sagolik
hållning, och ville i stället framhäva personlighetens betydelse i ett
händelseförlopp, personlighetens vilja, tanke och lidelse, som den
ut-tryckes i gester, hållning, ansiktsdrag. Höjdpunkten i Masaccios
betydelsefulla men föga omfattande verk utgör en scen ur aposteln Petrus’
historia, en fresk som ingår i en berömd serie, som han målade i
Bran-caccikapellet i kyrkan S. Maria del Carmine i Florens. Det är
berättelsen om tullnären, som avkräver Jesus och lärjungarna
skattepenning, och om Petrus, som vill motsätta sig kravet men blir tillsagd
att ur munnen på en fisk vid stranden taga fram det begärda. Det är en
masscen, men man behöver inte medeltidsmålningarnas skriftband och
förklarande helgonattribut för att fatta vilka personerna är och vad de
gör. Blicken stannar ovillkorligen vid Jesu gestalt, som utgör centrum i en
cirkel av lärjungar. Han träder fram mot åskådaren, men man ser
samtidigt, att han vänder sig från tullnären, som han har talat med och
att han för Petrus tillkännager sin önskan. I de tre gestalternas gester och
ställningar förkroppsligas ett komplicerat händelseförlopp, och de båda
kretsarna av andraplansfigurer ackompanjerar detta endast dämpat med
sina blickar och med det sätt, på vilket de grupperar sig kring mästaren
och Petrus. Detta renodlade språk av gester och gestaltgruppering, som
man skulle kunna kalla regikonst, får sin påtaglighet och sin slående
sanningshalt genom skapande av bilddjup (perspektiv), genom stor plastisk
figurgestaltning och genom uppoffrande av alla detaljer, som kan draga
uppmärksamheten från huvudhandlingen. Bildens djup åstadkommes
genom den snedställda byggnadskulissen till höger, men framför allt
genom att tullnären vänder ryggen till åskådaren och skapar ett intryck
av rymd mellan bildyta och lärjungegrupp. Gestalternas lemmar och
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
