Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Att acceptera verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
Donatellos ryttarstaty av
kon-dottiären Gattamelata uppställdes
1453 i Padua, där konstnären var
verksam under några av sina mest
produktiva år. Han fann inför
denna nya och stora uppgift —
medeltiden hade inte skapat några
ryttarmonument — vägen till en
samlad och monumental
personlig-hetstolkning. Den hävdar sig
överlägset även bredvid senare
tiders lösningar av samma problem,
i vilka en mera avancerad
brons-gjutningsteknik tillåtit djärvare
rörelsemotiv hos häst och ryttare.
En översikt över det revolutionära skedets frågeställningar vore också
mycket ofullständig, om inte Donatellos (1386—1466) lidelsefulla
personlighet nämndes bland de andra. Hans insats går parallellt med deras
men är genom själva sitt utgångsläge än mera egenartad. Hans
målar-kamrater arbetade i en nästan ny konstart, vars ännu okända
möjligheter de kunde utforska med en upptäckargenerations friska syn på
tingen. Donatello hade som skulptör den medeltida
monumentalskulpturens tunga arv bakom sig. Han växte upp och fick sin utbildning
i katedralens av stenbilder befolkade värld, och det blev hans uppgift att
lösa skulpturen ur byggnadskonstens bojor och göra den till det fria
konstverk vår moderna utveckling känner. Denna frigörelse skedde inte utan
födslovåndor, och hans arbeten präglas också av en andlig spänning, vars
orsak vi måste söka i hans strävan att forma bildverk, som är oberoende
av sin arkitektoniska miljö och i stället bär sin egen miljö med sig. Denna
strävan realiserar han på en yttre och en inre linje. Hans Zuccone från
Kampanilens fasad i Florens har i själva sin kroppsbildning och sina
anletsdrag ingenting av den medeltida helgonbildens dekorativa linjespel
och opersonliga typmässighet. Han är en realistiskt återgiven engångs-
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
