Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Att acceptera verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Donatellos Sankt Göran, Florens.
Andrea del Castagno, monument
•över fältherren Filippo Scolari,
kallad Pippo Spano, tidigare i
Villa Pandelfini, nu i S.
Appolo-nia, Florens.
handlade ämnet Abrahams offer, inte godtaget. Han hade där på
samma sätt som den yngre konstnärskamraten strävat efter att tvinga
ögat till upplevelse av mänsklig dramatik. Som renässanskomposition
är det ett fullödigt, väl avvägt verk, men för älskaren av den gotikens
linjeskönhet, som beslöjar den mänskliga tillvarons brutala kraftspel
och liksom låter det genomströmmas av det gudomligas flöde, var
det ett svårförståeligt arbete.
I den mån dessa strävanden var tankemässigt gripbara för tidens
människor, blev de också föremål för teoretisk diskussion. Leon Battista
Alberti (1404—1472), en framträdande arkitekturteoretiker och arkitekt,
tillägnade Brunelleschi sina »Tre böcker om måleriet», där
revolutionärernas tankar om den målade bildens rum — skapat med perspektivets
hjälp — om handlingens enhet — byggd på gesternas och grupperingens
logik — och även om färgernas och ljusets problem gavs uttryck. Men
flera av Masaccios samtida fick nöja sig med att taga upp och renodla
någon enstaka av dessa nya tankar; de ägde inte hans mångsidighet
och hans förmåga att sammanfatta tidens strävanden till en helgjuten
form. Paolo Ucello (1397—1475) förmådde i sina färgrika
bataljmålningar från slaget vid San Romano inte nå upp till den yngre
föregångsmannens genomarbetning av ett dramatiskt händelseförlopp.
Däremot var han starkt medveten om möjligheten att med plastiska kroppar
ge en vältalig bildverklighet, och det är egendomligt att iakttaga, hur han
i sin ensidiga inriktning på detta intresse fyller förgrundsplanet på sina
målningar med snedställda hästar och kringströdda föremål sedda i stark
förkortning, medan han i bakgrunden inte kan ge annat än den
konventionelle gotiske krönikörens landskapskulisser. Men plastisk
figurgestaltning kan också leda till något annat än stegrad verklighet; den kan även
leda till monumentalitet. Som en underton finns det monumentala redan
i Masaccios stora form. Hos hans yngre samtida Andrea del Castagno
(sannolikt 1410—1457) slår det ut i medveten blomning. I Villa
Pandol-fini nära Florens målade han på 1440-talet i en praktsal gestalterna av
nio personligheter, sådana som det personlighetsdyrkande Florens älskade
att se levandegjorda: fältherrar med ledarens hållning, sibyllor med den
överlägsna visdomens blick och storheter ur diktens och vetenskapens
rike. Han målade dem — som vore de skulpturer — inställda i nischer
och med en hård plasticitet, som låter betraktaren tro, att han med
ögat upplever känselns sensationer. Man vill med handen fara över
dessa hårda kanter och känna de orubbligt fasta lemmarna. Det är
Donatellos kärva bronsgestalter, hans levandegjorda protester mot det
gotiska skönhets- och livsidealet, som varit inspirationskälla till denna
figurstil, men i och med att de tagits upp som färdig form och överförts
till måleri, har de slutat upp att vara bittra sanningssägare och har
förvandlats till självmedvetna monument över den nya tidens andliga segrar.
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
