Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Att acceptera verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
med en hånfull glosa. Ett sådant växelspel mellan gestalten och en tänkt
omgivning känner vi också från Donatellos bekanta Sankt Göransstaty,
som för oss sentida människor står som en symbol för ungrenässansens
manlighetsideal. Även han tager ställning; orädd och illusionsfri vänder
han sig mot en fientlig verklighet, vars påtaglighet han frambesvärjer
med den koncentrerade blicken och kroppens vänstervändning, en
stridsberedskapens och den segervissa väntans hållning.
Att kunna framställa människan inte som en opersonlig symbol för
en idé utan som en personlighet med egen kraft och vilja, som spelar sin
egen roll i ett mänskligt drama, var också grundförutsättningen för de
nya konstnärsuppgifter, som vid denna tidpunkt blev aktuella och som
Donatello var den förste att förverkliga i genomtänkt form: porträttet
och monumentet. Med den överlägsna karaktärstolkningen av i det
klassiska dramat skolade skådespelare talar hans furste-, krigare-,
borgare-och tänkarporträtt till oss om tidens tro på personlighetens betydelse i
samhällslivet. Vi ser 1400-talcts Florens befolkat av gestalter, som med
sin koncentrerade livskänsla och sin i varje gest och rörelse genomförda
balans visar innebörden i renässansidealet att göra livet till ett
konstverk. Fältherren Gattamelata försmår att framställas i ett ögonblick
av livligaste handling, men i hans samlade lugn ligger så många
möjligheter till förgången och kommande handling förborgade, att hans
I ungdomsarbetet guccone (nästa
sida, Kampanilen, Florens) hade
Donatello låtit människotolkningen
sammanhållas och understrykas av
det klassicerande draperiets stora
veck. I bronsreliefen med
Korsfästelsescenen från hans sista år
står dräkternas linjer och
kropparnas röreler inte längre i den
naturalistiska
personlighetstolk-ningens tjänst. Här skapas ett
upprört eldhav av rörliga gestalter,
vars individuella betydelse
betraktaren inte förmår fatta. I gengäld
får Golgatadramat en oerhörd
känslostyrka.
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
