Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Att acceptera verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
anblick blir mera betvingande än det uppjagade tempot hos en av
Ber-ninis statyer.
När Donatello nått fram till gränsen för det, som kan ges på den
naturalistiska personlighetstolkningens linje, mynnar hans
utvecklingskurva ut i en uppgörelse med den egna generationens ideal. Från
san-ningskrav och monumentalitet går han liksom meningsfränden Andrea
del Castagno mot en uttryckskonst, en expressionism. Det mänskliga
dramat stegras tills dess gestalterna enbart blir lidelse och uttryck. I
båda konstnärernas passionsscener — Donatellos som predikstolsrelief
i kyrkan S. Lorenzo i Florens, Castagnos som fresk i Sa. Apollonia —
isoleras de känslobärande elementen — de stora gesterna, kropparnas
uttrycksfulla krökning och den Korsfäste, som bryter sig ut ur bildytan.
Men denna expressionism är fortfarande en gestalternas, en det
mänskliga dramats konst.
Zuccone, ett av Donatellos
ungdomsarbeten, Kampanilen,
Florens.
Det var en annan verklighet, som den florentinska
problematiker-gruppens samtida i det burgundisk-flandriska konstområdet ville nå.
En av dem, som där står i begynnelsen — den konstnär, som vi kanske
får kalla Robert Campin, men som sedan gammalt benämnes Mästaren
från Flémalle, se sid. 354 — har målat en Jesu födelse, en
gruppscen, vars många kring undret samlade gestalter borde ha inbjudit
till en tolkning i det religiösa dramats tecken. Men man finner här
ingenting av den florentinska konstens uttrycksfulla dialog. Dessa
gestalter handlar och agerar inte utan existerar i första hand, och vi
övertalas att godtaga deras existens genom en miljöskildring, som med sin
påträngande detaljrikedom gör anspråk på att uppmärksammas minst
lika mycket som själva figurerna. Det är lika stor skillnad mellan
flam-ländarens lösning och Masaccios Konungatillbedjan som mellan en
realistisk berättelse och en scen ur en antik tragedi. I skådespelet kan man
inte tänka sig en utförlig redogörelse för en fallfärdig byggnad, för
landskapets detaljer och för väder och vind; handlingen utspelas mot
några lätt antydda kulisser, och endast betydande karaktärer,
personligheter med heroisk lyftning, tillåtes uppträda på scenen.
Flémalle-mästaren börjar sin berättelse med den enkla miljön, talar om stallet
med dess sönderfallande väggar, om de idisslande kreaturen, om berg,
vatten och slingrande vägar mellan ängarna, om årstiden med dess kala
träd och om skymningshimmeln. Till denna krets av ting hör även
människorna, skildrade med varken större eller mindre eftertryck och
utan varje kontrastverkan. Naturligtvis bildar de en krets kring barnet,
men det finns ingen gemensam nämnare för deras upplevelse av undret.
Liksom träden i bakgrunden står de isolerade var för sig, likvärdiga och
av varandra oberoende själsliga enheter. Och ändå finns det någonting
sammanhållande i denna skildring just i viljan att återge tillvaron med
24
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
