Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den uttrycksfulla linjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
festlig samverkan och i en marmorteknik, som inte står antikens efter.
En Benedetto da Maj anos predikstol — urtypen för den moderna
tidens — gör räckvidden av denna insats tydlig. Men den egentliga
bildskulpturen går andra vägar. Bäst förstås dess syftning, om man
drager in det skulpturimiterande måleriet till jämförelse. Antonio
Pollajuolo (1433—1498), bronsskulptören som också målade, har gjort en
David, som egentligen bara är ljusa konturer, gotiskt spända, mot en
mörk och livlös bakgrund. Donatellos Sankt Göran, denna självständiga
och behärskade gestalt, har här blivit en stiliserad linjekonstruktion, en
figur, som framhäver sig själv för åskådaren i en spänd och ansträngd
pose — se händernas spretande fingrar. Man känner igen tendensen i
Andrea del Verrocchios (1435—1488) David, den utmanande, direkt
till åskådaren vädjande hållningen och det manieristiska förtunnandet
av lemmarna, det demonstrativt spetsiga och skarpa i modelleringen.
Det är linjerna mera än volymen som talar, det är ännu naturalism,
men redan driven mot ett okroppsligt linjespråk.
Att ge detta linjespel en verklig andlig innebörd, som det en gång hade
ägt under gotikens glanstid, blev emellertid den florentinska
konstnärs-grupp förbehållet, som samlades omkring handelsfursten Lorenzo dei
Medicis kraftfulla personlighet. Det är ingen tillfällighet att Sandro
Botticelli (1444—1510) ingenstädes rönt så stor uppskattning som i
Lindisfarne-evangeliets och Burne-Jones’ hemland. De brittiska folkens
aldrig helt utdöda fallenhet för att återge verkligheten upplöst i
dekorativa slingor har sin bestämda motsvarighet i Botticellis konst. För
första gången under den hittills skildrade utvecklingen kan man med
behållning betrakta en målares teckningar. I Botticellis illustrationer
till Dantes Divina Comedia finns i knapp och koncentrerad form allt
det, som han vill ge i sina målningar. Gestalterna är upplösta i ett
fladder av böljande dräkter, och själva kropparna rör sig, befriade
från jordisk tyngd, i linjer, som ingen levande människa kan imitera. Så
som i Botticellis Floraträdgård har ännu aldrig någon vind kunnat
virvla bland dräkterna, och inga stofler, hur dyrbara och florstunna
de än må vara, har någonsin kunnat falla i så konstfulla veck. Det finns
föga kvar av läraren Filippo Lippi i Botticellis religiösa kompositioner;
man känner kanske igen grupperingen av madonna och barn, men
bilderna domineras så helt av förgrundens svävande linjegestalter, att
innehållet har blivit nytt. Konstnären ingjuter en vemodig skönhet
i sina figurer och ger dem en overklig formfulländning, som vill tolka
den nyplatonska filosofiens föreställningar om idéerna bakom tingen.
Det är denna på en gång okristna och mystiska förkunnelse, som
förklarar både hans formgivning och de ämnen han väljer. Den antika
myten som uttryck för en filosofisk världsförklaring av mystisk karaktär
— så fattades den åtminstone av tidens florentinare — tager form, när
Antonio Pollajuolo, David som
segrare. Berlin.
Verrocchios David i Bargello,
Florens, visar med sin egenkära,
utmanande hållning och sina
onaturligt kantiga kroppsformer,
att ett maniererat stilideal efterträtt
naturalismen från Donatellos
ungdomsår.
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
