Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
Graciösare och livligare ter sig tillvaron på Parnassens gröna kulle.
Det religiösa undret hade utspelats mot den oändliga rymden, de
filosofiska mödorna i det arkitektoniskt strängt reglerade djupets värld;
här utvecklas otvunget ett ringdansliknande tåg av gestalter över
den branta höjden. Längst fram bryter sig Sappho och Ariosto ut ur
bilden genom att gripa fram över den arkitektoniska ramen. Genom
gester och draperier följer blicken en serie av rörelser ända upp till
krönet, där bredvid Apollo-hovet den blinde Homeros’ gestalt höjer
sig över de andras. Det hela är en bild av mångfald, artikulerad i klara
enheter, utan att därför kompositionsmedlen blir påtagliga för
betraktaren.
Heroiseringen av den mänskliga gestalten, som var självskriven i
dessa målade hjältesånger, förde Rafael ända in i porträttet.
Släktskapen mellan väggmålningarnas stora form och porträttbilden blir
särskilt tydlig i Julius II :s gestalt. Honom hade Rafael infogat i den
bibliska berättelsen om Heliodorus, som genom gudomligt ingripande
blev utdriven ur Jerusalems tempel, när han försökte röva dess skatter.
Fresken återfinnes i den andra av stanzerna, som också erhållit namnet
Stanza d’Eliodoro. Det är en upprörd scen, där handlingen utspelas
i en våldsam rörelse från vänster till höger. Längst ut i bildkanten
reser sig majestätisk Julius II :s gestalt. Fast som en pyramid vilar han
på sina bärare, dubbelt verkningsfull, genom att de mörka ytorna i hans
kåpa och den enkla kubiska formen kontrasterar mot de andra figurernas
ljusa och rörliga massor. Det som ger honom betydelse och kraft är
ett rörelseschema av annan art än de konstfullt vridna kropparnas
framför honom. Den befallande blicken, som man anar när man ser hans
stränga profil, beledsagas av armarnas stora gest: inte en gest i den
meningen, att påven lyfter dem till handling, utan en vilande
ställning, som får tyngd och mening genom ärmarnas uppblåsta tygmassor.
I Uffiziernas Julius H-porträtt skildras påven inte insatt i ett
händelseförlopp, och tyngdpunkterna är därför också andra. Men den djupa
tankfullheten, den politiske tänkarens målmedvetna koncentration,
som sekunderas av händernas fina reflexrörelser — den vänstra
gripande om det fasta, det väsentliga (stolskarmen), den högra lekande
med det lätta, det oväsentliga (näsduken) — får också här tyngd och
resning genom dräktens stora ytor, som ramar in ansikte och händer
och ordnar in dem i ett större linjeschema. Överpartiet får stadga av
tre stora linjer — över skuldrorna och över näsa och bröst — vänstra
handens kraftfulla grepp återklingar i ärmens energiska veckringar,
och den slappa rörelsen i högra handens fingrar flyter ner i kjortelns
fall. Och trots att språket är ett ytornas och linjens, saknar man inte
djupillusionen: alla konturer löper så, att vi tror dem fortsätta bakom
gestalten, som därigenom får gripbar rundning.
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
