Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
tuellt som hos Mona Lisa utan mera passivt, utan kontrasternas spel,
medryckt i det stoffligas harmoni (Berlin).
Arvtagare till 1400-talets fruktbaraste tankar och delaktig i det nya
århundradets strävan mot stor monumental form var även
Michelangelo (1475—1564). Men han var samtidigt en konstnär, som gick ut
över de äldres och jämnårigas målsättningar. Människan i rörelse och
människan i uttrycksfull handling är också för honom konstens första
och sista ärende, men inför denna uppgift känner han sig inte som
en skildrare av verkligheten som den är, eller som en ordnare av
verkligheten till den klara och ideala gestalt den borde äga. Han tvingas
av mäktiga krafter i sitt inre att i sina gestalter pressa in något av den
oro och obotliga ensamhetskänsla, som präglade hans eget liv och
som för honom var en mycket starkare realitet än den yttre tillvaron,
den som han med syn och tankeförmåga upplevde omkring sig. Genom
detta personlighetspräglade, subjektiva utgångsläge blir hans konst en
fristående isolerad företeelse, som endast i yttre mening kan passas
in i det utvecklingsschema vi gärna vill teckna, när vi följer
konstnärsgenerationernas uppmarsch under renässansen. Michelangelos
formvärld blev utgångspunkt, en oändlig källa att ösa ur, för manierismens
och barockens mästare; ändå måste man komma ihåg, att han själv
i sina huvudverk inte var manierist eller kände som barockmänniska.
Han tillhör Rafaels och Andrea del Sartos generation och strävar på
sätt och vis efter samma mål som de; in i denna formsträvan tränger
sig sedan övermäktigt, omvandlande och formupplösande, längtan
att gestalta det egna hjärtats kval. Manieristerna, som vi längre fram
skall lära känna, använde Michelangelogenerationens formförråd i
verklighetsförnekande syfte; Michelangelo själv förblir i det längsta
naturalist. Barockkonstens innehåll med dess vädjan till det exstatiska
i människonaturen är besläktad med Michelangelos av kraft och lidelse
burna bildprogram. Men dess uttrycksmedel, de eggande
massrörelsernas och de endast antydda formernas språk, som vill ge betraktarens
fantasi spelrum och vill göra honom till medskapare, kan Michelangelo
endast tveksamt närma sig. Han talar ju också i första hand till sin
egen samtid.
Konstnärens levnadsbana återspeglar på samma sätt som raden av
skapelser bilden av en människa med stormande och kaotiskt
känsloliv. Florentinare till börd och skolning dragés han som de andra in i
påvarnas trollkrets, men är inte som genomsnittskonstnären likgiltig
för vilken herre han tjänar. Engagerad i tidens politiska tänkande och
ytterst känslig i sitt förhållande till andra människor lever han ett
liv, som kännetecknas av konflikter, uppror och flykt från
uppdragsgivarna. Och också inför de konstnärliga uppgifterna känner
Michelangelo som inför makter, vilka måste bekämpas och betvingas. Han är
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
