Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
tre huvudgestalter, medan de övriga endast var bifigurer. Här spelar
alla lärjungarna en roll: knäfall, rörelse, upphetsning i första ledet, där
Petrus mottager nyckeln — en hänsyftning på påvedömet — frågande
hållning, tveksamhet i andra ledet och slutligen öppen misstro och
avundsjuka i det sista. Dramatik, människoskildring och
sammanfattning av detaljerna till en förenklad monumental form kunde inte drivas
längre än så. Den italienska konstnärsrevolutionens första mål hade
därmed slutgiltigt uppnåtts.
Det monumentala sinnelaget, som under 1400-talet nästan endast
Masaccio och hans krets hade visat prov på, slår omkring år 1500
igenom överallt och, som nämnts, särskilt i byggherre-påvarnas Rom. När
skulptören Andrea Sansovino (ca. 1460—1529) från Florens kommer
till den eviga staden, formar han bildverk, som har lämnat problematik
och dekorativ anda långt bakom sig. Jesu dop blir i hans utformning
en demonstration av sköna gester och sköna kroppar i harmoniskt
samspel. Även i själva Florens härskar den stora gesten, men här ännu
med en efterklang av den traditionella florentinska intensiteten. Hos
Fra Bartolommeo (1472—1517) träder den Uppståndne med dramatisk
kraft fram på marmorsockeln, och evangelisterna ger i gester och blickar
starka uttryck åt sin upplevelse (Florens). Men de fängslas alla i ett
stort sammanhållande formschema, arkitekturen, vars lodräta linjer
de fyra männen upprepar och efter vars vågräta gesims de är
anpassade. Endast Kristus själv bryter igenom ramen med sin välsignande
hand, ett ytterligare medel att understryka hans särställning. I en
egendomlig värld av stora heroiska draperigestalter rör sig också
floren-tinaren Andrea del Sarto (1486—1530). Endast de stora
rörelsemotiven, endast det för dramat väsentliga, finns kvar i skildringen av
Sa-lome med Johannes Döparens huvud (Scalzi, Florens). Den inramas av
danserskan — sedd från ryggen — och en av fasa stelnad gestalt till
höger, vilka tillsammans ger bilden dess allvarliga prägel. Rummet
är en förenklad konstruktion utan detaljer och fyllt av det rökiga ljus,
som är del Sarto eget. Den omsorgsfullt avvägda jämvikten brytes
endast på ett ställe och i uttryckssökande syfte: tjänaren i fonden,
som har hejdat sig i en ställning av överraskning och förskräckelse
bryter mot växelspelet mellan symmetriskt framifrån och bakifrån
sedda, sig öppnande och sig slutande gestalter. Att
högrenässansharmonien till sist bröt udden av Florens’ hårda och spänstiga
män-niskoframställning, visar dock en Franciabigios (1482—1525) porträtt.
Här får, som i Rafaels bilder, personligheten hållning och tyngd genom
accessoirerna, genom den stora uppblåsta ärmen och genom baretten,
som i samverkan med håret inramar ansiktet och förlänar hela tavlan
de vågräta linjernas, vilans dimension. Och ansiktet självt är givet i
ett tillstånd av vila och dröm, denna gång inte så tillspetsat
intellek
Andrea Sansovinos framställning
av Kristi dop på Baptisteriets
fasad i Florens omfattar tre
figurer i klassiskt sköna ställningar,
Johannes, Jesus och ängeln, som
visas här. Det demonstrativa och
spända från 1400-talets senare
del har försvunnit ur dessa
gestalter. Ängelns framåtskridande
har blivit till statisk harmoni
genom att den stora vingen
an-bragts som motvikt till rörelsen.
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
