Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
skulptör och vill inte vara någonting annat, men han ställer sig själv
uppgifter, som överstiger mänskliga krafter. Så planerade han för
Julius II ett gravmonument, som — med hans envishet att vilja göra
allting själv — skulle tagit mer än ett människoliv att fullborda. Sin
plastiska fantasi fick han i stället leva ut i det medium, han föraktade,
måleriet. Överallt griper han efter de gigantiska, de nästan outförbara
uppgifterna — han behövde känslan att kunna göra det omöjliga —
och ständigt är han lika fylld av tvivel, av pressat ursinne över de
självvalda arbetsbördor som tynger honom. Han har inte endast vittnat
om det med sina skulpterade och målade verk. Vänskapen med
Vit-toria Colonna gjorde honom till skald. Förhållandet till henne, ett
platoniskt kärleksförhållande om man så vill, kunde försona honom för
den brist på förståelse och den småskurenhet, som han tyckte sig möta
överallt annorstädes. I sina till henne riktade sonetter har han beskrivit
det konstnärliga skapandets tunga vånda, hur han med ögat mättat av
den mänskliga gestaltens former ur marmorblocket hämtar fram det
som han skönjt för sin inre blick.
Så finner vi i Michelangelos verk, också när vi känner igen tidens
allmänna formsträvan, alltid något svårgripbart, något som inte kan
förklaras i samma termer som föregångarnas konst. Han har
skulpterat madonnor, som med sina rörelsemotiv i lemmar och dräkt
representerar tidens behärskande av människogestalten i förut okänd
rikedom. Men Michelangelo vill inte visa dem som mödrar, som trycker
sitt barn intill sig, eller som Guds moder, andaktsfullt tillbedjande
Människosonen. Försjunkna i sig själv, omedvetna om sitt
sammanhang, ensamma i ordets djupaste mening, sitter dessa kvinnor inför
åskådaren. Den ensamma människans strider, hennes vilje- och
känsloliv sammanfattat som ett knippe av spända krafter, träder oss också
till mötes i figurerna från Julius-monumentet, av vilka Moses infogades
i den mycket anspråkslösa komposition, som det jättestora projektet
slutligen reducerades till, medan de fängslade slavarna är spridda i olika
museer. Patriarken är framställd i det ögonblick, då han på väg ner från
berget Sinai får syn på sina landsmäns dans kring guldkalven, det
ögonblick, då den stora vreden griper honom. Han sitter ännu, där han
sjunkit ner för att vila sig, men det är ingen ställning av vila. Vänstra
benet har dragits tillbaka, han är färdig att springa upp, han skjuter fram
överkroppen med den tunga vänstra armen, den högra griper
uttrycksfullt i skäggets slingor, som sökte han därigenom ge utlopp åt sitt raseri.
Och hela detta kroppsschema understrykes genom de detaljformer som
valts: manteln, som tornar upp sig i en väldig veckanhopning över
knät, och skäggets livliga linjespel. Inte ens hornen i pannan —
återgående på en gängse feltolkning av gamla testamentets hebreiska text
— är utan betydelse för det intryck av primitiv urkraft, av
gammal
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
