Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
testamentlig Jehova-gcstalt, som bildverket förmedlar. Den spända
kroppens knutna muskler och kvalfulla vridning fick konstnären återge
i ett antal variationer över samma tema, de berömda slavarna.Delvis
ofullbordade visar de konstnärens arbetssätt i detalj och låter oss ana,
när hans intresse för en uppgift började slockna. Det var, när han hade
gjort färdig bålen med dess uttrycksfulla muskelspel, höfternas
förskjutning, övergångarna till lår och armar, magmusklernas knytning och
bröstkorgens pressade valv. Också om Michelangelos fullbordade figurer
— de må vara målade eller skulpterade — gäller ofta, att det centrala
kroppspartiet är det uttrycksbärande medan kraften ebbar ut i lemmar
och huvud.
Verkan av gestalterna på de berömda Medici-gravarna förminskas
inte heller av, att i några av dem en marmorslöja ligger kvar över
huvudena. Det gällde ju här att i en kapellinteriör — i kyrkan S.
Lo-renzo i Florens — resa monument, som på en gång var skulptur och
arkitektur. De skulle uppresas till minne av Medicifamiljens största
medlemmar, men endast två gravar, över Lorenzo Medici, hertig av
Urbino, och Giuliano Medici, hertig av Nemours, blev färdiga. I
princip kan kompositionen av dessa väggravar — sarkofager med
krönfigurer och däröver den dödes gestalt — påminna oss om Fra
Bartolommeos Uppståndelse (s. 414). Arkitekturen är liksom där en ram,
som understryker gestalternas betydelse, kompositionen är en
triangelfigur, kropparnas bundenhet eller deras genombrytande av det
arkitektoniska schemat gör dem till något annat än 1400-talets rent
dekorativa gravplastik. Den »tankfulle» Lorenzo får sitt slutna, grubblande
uttryck inte enbart genom ansiktsuttryck och hållning utan också
genom det stora linjesvepet över axlarna och den vänstra armen, som
bildar en sluten form, lik en skyddande mantel. Fältherren Giuliano
är däremot öppen, utåtvänd. Det drömmande, meditativa tillståndet
hos Lorenzo flyter genom ett förbindande led — högra benet — ner
i de stora allegoriska figurerna »gryningen» och »skymningen», dessa
epokgörande gestalter, som trotsar tyngdlag och proportionsprinciper
och tyckes vakna till liv ur en outgrundlig dvala.
Vad Rafael försökt i Stanzerna — att ge en omfattande bildtolkning
av andens makt i det förgångna och nuvarande — har sin motsvarighet
i Michelangelos Sixtina-fresker. Men känslan av triumf har i Sixtinska
kapellets — givetvis helt religiösa — framställningar ersatts med en
djupare, en fruktansvärd historisk syn. Bildprogrammet omfattar över
fönsterna figurgrupper, som representerar Kristi förfäder. Men det
är inte Chartesportalens maktfullkomliga konungar vi ser, utan
människor tyngda av den jordiska tillvarons elände och andliga nöd. Mellan
dem tronar mänsklighetens vägvisare, gamla testamentets profeter
och antikens sibyllor, karakteriserade med mäktiga gester, svepande
Helhetsbild av Brügge-madonnan.
Den fängslades uppror är ett
tema, som Michelangelo givit i
ständigt nya variationer i sina
slavgestalter till
Juliusmonumen-tet. Ofta har han dock som i
denna figur, vilken förvaras i
Akademien i Florens, förlorat
intresset för uppgiften, sedan väl det
väsentligaste i kroppens
uttrycksfulla muskelspel arbetats fram.
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
