Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
änglar, som återställer frontalitetens princip. Vad ville Tizian med
dessa nya rörelser i kompositionen? Han ville ge ett uttryck av
tillfällighet, av ögonblicklig upplevelse. Betraktaren skall tro, att han av
en slump kommer vandrande, att han överraskas av denna scen, och den
skall därigenom verka starkare. Man återfinner denna strävan i mycket
av Tizians konst. I Skattepenningen (Dresden) har Masaccios gamla
tema skurits ned till ett enda moment — det när penningen överräckes
från den ena handen till den andra. Allt historiskt staffage är borta,
uppmärksamheten avledes inte av en föremålsfylld bakgrund, den
är endast ett neutralt dunkel. Vi kommer handlingen — eller snarare
en del av handlingen — in på livet. Två händer och två par ögon,
som möts, tolkar hela händelseförloppet, tavlan närmar sig den rena
porträttframställningen. Och det var också som porträttör, som Tizian
skulle komma att göra några av sina mest vägande insatser. Som staden
Venedigs officielle målare lyckades han skaffa sig utomordentliga
förbindelser till det tyska kejsardömet och påvestolen, han blev en
målarfurste, jämbördig med de stora statsmännen. Vad han ger i
sina porträtt av kejsaren Karl V och påven Paul III är på en gång
upptakten till den följande tidens — framför allt 1600-talets — stora
representationsporträtt och ett prov på hans egen förmåga att fånga
det karakteristiska, det naket mänskliga, som en ögonblicksbild. I
påveporträttet (Neapel) saknas inte de stora monumentaliserande
bildelementen, som även Rafael odlade — i bakgrunden hänger redan
barockens monumentala draperimassa — men Tizian har vågat skildra
kristenhetens överhuvud som en nedbruten åldring, styrd av sina svekfulla
nepoter och sammankrupen bredvid deras kraftfulla gestalter. Porträttet
är inte fullbordat — påven satte sig emot det. Inte heller Karl V:s
ryttar-bild framställer en triumfator. Den stora formen är här given genom
samspel med landskapet. Som i vår Giorgionebild skyddas och förstoras
ryttaren av en trädkuliss; han kommer oss därigenom nära och framstår
samtidigt väldig mot himlens kupa och den sjunkande terrängen. Men
hästens rörelse och ryttarens hållning tolkar inte den kraft och
säkerhet, som smickrande hovkonterfej are gärna ville tillskriva sina
uppdragsgivare. Det är en trött och resignerad åldring, som här rider till
sina plikter, tyngd av ansvar, samlande sina sista krafter i bitter
koncentration.
Som den stora världens älsklingsmålare kunde Tizian fortsätta en
linje, vilken Giorgione populariserat: Venus’ rike levandegjort i
naturmiljö. Hos föregångaren dominerar ännu det drömska, den venetianska
stillheten. Den illusionsfrie och klarsynte Tizian gör utan förbehåll
dessa scener till en sensualismens apoteos. Han har målat backanaler
med ett myller av nakna figurer men har framför allt ägnat Venus’
egen gestalt en hängiven tolkning. Framsprungna ur den erotiska
Med raffinerad beräkning låter
Lorenzo Lotto i sitt
arkitektporträtt (Kaiser-Friedrich- Museum.
Berlin) ljusföringen levandegöra
modellen. Under barettens skugga
blir blicken mera intensiv, och
de nervöst spelande händerna
framträder klart belysta som
ka-raktärsskildringens viktigaste
element.
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
