Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Den venetianska stämningsronfrån
Giovanni Bellinis
altarkomposi-tioner tycks leva kvar också i
stadens skulptur. Jacopo Sansovinos
Apollo (Loggettan, Venedig)
upprepar existensframställningens i
drömmar försjunkna människotyp.
miljön i Venedigs av lyx och överflöd präglade kurtisanvärld har dessa
akttyper levt kvar i konsten under alla tider som en av de mest
fängslande uppgifterna för konstnärlig formgivning. Form-, ljus-,
kompositions- och färgproblem har ständigt på nytt prövats på detta tema.
För Tizian själv var emellertid färgen det primära. Det finns ingen
teckning, inga konturer i hans bilder. Allt är upplöst i skimrande
övergångar; färgytorna, penselns lek med ljusare och mörkare valörer,
bildhelhetens avstämning i varmare och kallare tongångar, är det
egentliga språket i hans konst. För eftervärldens färgsymfoniker har han
synts vara i så hög grad inriktad på de koloristiska problemen, att man
har velat se honom som en första impressionist, likgiltig för de
spörsmål, som i övrigt upptog tiden. Att Tizian var mer än så, visar inte minst
hans ålders produktion, där han gripen av motreformationens
religiösa förkunnelse skapat arbeten, i vilka den klassiska skönheten
förflyktigats för att lämna rum åt en hårt spänd religiös exstas.
Kring dessa förgrundsgestalter, som bar den venetianska konsten
långt utanför stadens gränser, grupperade sig ett antal målare i andra
planet, som utan att själva vara nyskapare representerar de venetianska
traditionerna på en förnäm och kultiverad nivå. Tidens beundrade
kvinnotyp, den yppiga blondinen med rödskiftande hårsvall, lär vi
känna i Palma Vecchios (1480—1528) skildringar. Den är hos honom
grövre och mera jordbunden än hos Tizian och förlänar, när den
införes i religiösa ämneskretsar, den vedertagna Santa
Conversazione-framställningen en levande vardagsprägel, vilken måste tillskrivas stort
värde som vittnesbörd om den samtida miljön. Vi möter henne också
i Giovanni Girolamo Savoldos (ca. 1480—1548) bilder, där hon
vanligen framställes insvept i en sidenmantel, som i raffinerat spel fångar
ljuset i sina bucklor; graciös men förytligad och kokett ser hon fram
bland vecken, som vore hon på väg till ett otillåtet möte. Tizians
jämlike som porträttör är stundom Lorenzo Lotto (1480—1556). Vad den
äldre mästaren givit i Skattepenningen — en värld av uttryck i
händernas rörelse — drives hos Lotto till sina yttersta gränser.
Arkitektporträttet i Berlin lever uteslutande på de känsliga händernas språk
och på vad vi anar om blicken, som skymtar under huvudbonadens
skugga. Stämningsvärldar, ögonblicksvisioner, skönhetssyner tolkade
i färgens medium — allt detta förmådde Venedig skapa av egen kraft
och förläna stor, allmängiltig form. Men en motsvarighet till
skulptören Michelangelo kunde den måleriska staden inte frambringa.
Tidens stora förmåga, Jacopo Sansovino (1486—1570), är heller inte
venetianare utan florentinare, elev till Andrea Sansovino, efter vilken
han tagit namnet. I sina talrika skulpturer för de
monumentalbyggnader, som vid denna tid uppfördes eller fullbordades i Venedig,
förmådde han ibland sammansmälta sina florentinska och romerska lär-
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
