Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Mellan form och innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
sam kraft och uttrycksfullhet. Ingen kan säga, hur hans utveckling
hade tett sig, om faktorerna i hans liv — den nürnbergska miljön,
uppdragsgivarnas inställning, den konstpolitiska situationen — hade
uppmuntrat honom att fortsätta i denna riktning. Sannolikt är
frågeställningen som alla sådana meningslös, därför att konstnärens utveckling
i sista hand ändå betingas av personligheten. Det grubblande draget
hos Dürer predisponerade honom till att göra intellektuella problem
av formella spörsmål. Sina första förebilder sökte han — efter
utbildningsåren i faderns guldsmedsverkstad — i städerna vid Rhens
övre lopp, där Schongauers konst var sista ordet. Redan 24-årig måste
han emellertid ha varit i Italien, dit han elva år senare återvände.
Hans mål var inte Lionardos och Michelangelos Florens utan Giovanni
Bellinis Venedig, en omständighet som bör ytterligare ha komplicerat
hans förhållande till den italienska konsten. Kanske hade den
florentinska problematiken direktare kunnat tala till en natur som hans.
Den självvuxna skönhetsstämningen i lagunstadens konst var
svårtillgängligare för en intellektuell konstnär. Det som ger verkligt lugn och
styrka åt hans produktion är emellertid en upplevelse, som ligger långt
senare i tiden, hans ålders resa till Nederländerna. Här kom han på
allvar i kontakt med tidens andliga rörelser och kunde, när han styrkt
och med klarare syn återvände till hemstaden, även i stort format ge
uttryck åt sina tankar.
Det italienska är för Dürer i första hand behärskandet av den nakna
figuren. Man måste komma ihåg vilken revolution i sinnelaget detta
innebär; norr om Alperna var tanken, att den nakna människan kunde
betraktas som »skön» ännu helt okänd. Hon fanns redan i van Eycks
Genteraltare, men endast som existensform bland de andra, inte som
central och normgivande konstnärsuppgift. Dürer försöker återge henne
i ett kopparstick — Adam och Eva — som ligger mellan de två
Italien-resorna, och återigen i en målning efter den andra resan (Madrid). I
det första arbetet är han ännu helt konstruktör. Adam är en antik
Apollo — kanske Belvedere — som utan några ändringar har flyttats in i
den tyska snårskogen och omotiverat griper tag om en gren med högra
armen och sträcker fram den vänstra, som egentligen borde hålla
pilbågen. Den detaljrikedom, som Dürer inte har kunnat neka sig i
återgivandet av skogens träd och djurliv, återklingar även i musklernas
spel och övergångarna mellan kroppsdelarna. I målningen har allt
detta blivit annorlunda. Den mörka bakgrunden låter kropparna
framstå som enheter, och det finns en samspelt balans i dem, som låter
förstå, att Dürer nått ett steg längre: från att konstruera
proportions-rena idealgestalter till att låta rörelseschemat i en kropp bestämmas
av kompositionella hänsyn. Kompositionella idéer med italiensk
ur-sprungsbeteckning präglar också de »monumentala» målningar som
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
