Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Mellan form och innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Med kolteckningen av sin mor
(Berlin) visar Dürer att han vill
vara mera än saklig naturalist.
Den spända, mot fjärran riktade
blicken låter henne framstå som
en människa, som redan är på
väg bort från livets verklighet.
mening, som därvid engageras, utan den rent dekorativa konsten. I
själva verket betyder också 1500-talet här en våldsam utveckling på
ornamentikens område; kvantitativt och genom nyskapande
idérikedom går Nordeuropa med sin rullornamentik, beslagsornamentik,
broskornamentik och vad de alla heter, långt framför Italien.
Bildkonsten hade här andra uppgifter än att tala den sköna formens språk.
Den skulle berätta, och den hade verkligen något att berätta, som angick
inte endast en liten krets av humanister och hovmän utan den enskilda
människan i alla samhällsläger. Det låg revolution i luften, Luthers
revolution, som skulle komma att vinna anhängare i alla stånd och som
slutligen mynnade ut i bondeuppror. Med denna omvälvning var
förknippade ett stort antal andliga och sociala frågor — om det sanna
evangeliet, som skulle bli var mans egendom, om den kristna
människans frihet och individuella värde, om naturen, som nu inte längre
skulle uppfattas som andens motsats —■ den förkroppsligade synden —
och om döden, som hade upphört att vara enbart en fråga om
skärseld och själamässor. I en konstart kan man följa hur dessa nya tankar
otvunget föres fram till individen — i det grafiska bladet, som var och
en kunde taga fram och begrunda i sin kammare. I Dürers
passions-serier och Holbeins dödsdanser talas på ett direkt och enkelt sätt, i
en form som ger sig själv, om det som låg tiden om hjärtat. Men den
målande och skulpterande konstnären befann sig i en svårare situation.
Han kunde inte blunda för den överväldigande formkultur, som hade
blomstrat upp söder om Alperna. Han såg kopparstick av Mantegna,
såg italienska konstverk som importerats av de stora handelshusen, såg
italienska konstnärer i det tyska kejsarhusets tjänst och hörde sina
uppdragsgivare tala om Italiens formskatter. Själva begreppet »form»,
som för italienarna betydde den individuella lösningen av ett
konstnärligt problem, blev i hans föreställning en hemlighetsfull trollformel,
som han efter främmande mönster måste tillägna sig för att kunna
skapa fullödig konst. Tidens konstnärer, som egentligen hade så mycket
att berätta om de bibliska historiernas intima mänsklighet och om den
besjälade naturens uttrycksfullhet, hejdar sig därför ofta för att brottas
med formproblem, som inte har något naturligt sammanhang med det
som skall berättas och med de känslor som skall uttryckas. Form hade
man sökt och funnit också på Hugo van der Goes’ tid och i den
sengotiska linjens tecken, men den gången hade den utvecklats ur de egna
förutsättningarna. Nu lånar man formen och tvingar in sina ämnen
i schemata, vars sanna innebörd man inte förstår. Stora konstnärer
förmår skapa stora verk också från detta ogynnsamma utgångsläge,
de mindre betydande misslyckas och blir manierister i dålig mening.
Albrekt Dürer (1471—1528), nürnbergaren, utvecklade som vi
tidigare sett, i sina ungdomsverk det sengotiska linjespelet till en
våld
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
