Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Mellan form och innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
medan han kommer till den enkle mannen som en vänlig spelman. Den
italienska formen kan Holbein odla utan att ge upp något av sig själv,
därför att det aldrig var hans avsikt att fatta och återge tillvarons
mysterium. I Basel målade han en madonna för borgmästaren Meyer, en
man som på grund av sina katolska sympatier fick avgå från sitt
ämbete. Den är otänkbar utan Santa Conversazione-bildernas tradition:
absiden som sammanfattar gruppen, de tillbedjandes symmetriska
uppställning och pyramidschemat är italienskt allmängods. Men
konstnären låter det vara nog därmed. Människoskildringen är en mycket
saklig redogörelse för gedigna personligheter, som står mitt i livet,
som uppträder och kläder sig i överensstämmelse med de former, som
är vedertagna inom den burgna överklassen: de presenteras i hövliga
ordalag för betraktaren. Madonnan har varken den Belliniska
skönheten eller den Dürerska innerligheten: även hon är medlem av
familjen (Darmstadt).
Smidighet och världsvana präglar också konstnärens bibliska
berättelser. Han kan i målningen av Jesus och Maria Magdalena — Noli
me tangere — utan fara för misslyckande men också utan förmåga att
ge mera än en ytlig skildring — försöka sig i den dramatiska genren
i Masaccios och Rafaels anda. Landskapet spelar här en större roll
än hos italienarna, men kvinnans trevande hand och frågande blick
och mästarens tillbakavikande talar om, att det är en begåvad regissör
som instruerat dem (Hampton Court, London).
Längst nådde också Holbein, när det blev hans uppgift att i de ordalag,
som hör till god ton bland världsmän, skildra personligheterna vid
Henrik VIILs hov i London. Genom hans försorg äger vi med de
arbeten, som därvid kom till stånd, ett av de märkligaste
porträttgallerier, som någonsin skapats inom en sluten krets. Kanske står
teckningarna ännu högre än målningarna. Som Rafaels och Tizians påvar
träder också den engelske konungen och hans hovmän inför
offentligheten i dessa bilder, medvetna om sin värdighet, iakttagande
formerna men utan att förfalla till ett tomt ceremoniel.
Renässanspersonligheten — på gott och ont — är given i några knappa sammanfattande
linjer, konstnären behöver endast fysionomi, inte hållning och miljö
för att förklara det väsentliga. Som den skarpsynte och nyktre
män-niskokännaren har Holbein gjort sina största insatser.
Mot Holbeins dödsdansscener kan vi ställa Hans Baldung Griens
(1476—1545) målade framställning av Flickan och döden. Vi vet att
konstnären varit Dürerlärjunge, men enbart detta förklarar inte den
stora skillnaden i bilduppfattning. Det är här inte en tillspetsad anekdot
som berättas utan ett gripande, skakande skeende. Kontraster spelas
ut mot varandra, den ohyggliga triumferande förruttnelsen mot det
blomstrande men besegrade livet. Aldrig hade ett sådant tema kunnat
440
I Holbeins Dödsdans uppträder
döden inte som livets motsats utan
som hämnare av denna världens
sociala orättvisor. I de här
återgivna träsnitten straffas den
övermodige riddaren och girigbuken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
