Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den manieristiska lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
Maarten van Heemskerks Kristi
dop är karakteristisk för den
nederländska romanistiska konsten,
som låter de heroiska gestalterna
från Rafaels och Michelangelos
fresker uppträda i naturalistisk
miljö och naturalistisk
situations-dramatik. Kaiser-Friedrich-M
u-seum, Berlin
sengotiken utan från Michelangelos och Rafaels Rom, där allt flera av
de begynnande 1500-talets nederländska målare — de så kallade
romanisterna — erhållit sin utbildning. När Jan Gossaert från Mabuse
(1478—1533), som var verksam i Antwerpen, målade Neptunus och
Amfitrite, lät han de nakna figurerna få samma tyngd och
storvulenhet som de brukar äga i italienarnas arkadiska landskap. Men rummet,
som de är inställda i, är så litet, att betraktaren inte förstår hur de
skall kunna röra sig. Trots att det är en omsorgsfull antik rekonstruktion,
är det till format och kynne ingenting annat än ett nederländskt kabinett.
Också i friluftsframställningar finns det en motsägelse mellan miljö och
gestalter. Haarlemmålaren Maarten van Heemskerk (1498—1574) vill
i sin tavla »Jesu dop» förläna Jesus och Johannes Döparen den stora
form och det betydelsemättade rörelseschema, som han iakttagit hos den
klassiska konstens mästare. Men han ger de komplicerade ställningarna
ingen själslig motivering, ingen ideell utan en naturalistisk förklaring:
Johannes låter musklerna spela inte för att bryta sig loss ur klippan
som Michelangelos slavar, utan för att utföra den av situationen givna
handlingen och för att kunna balansera på markens ojämnheter. Denna
medvetna disharmoni mellan vald form och det innehåll, som tiden
ålade den skapande konstnären, tror vi oss böra tolka som ett uttryck för
en ny livskänsla, för en syn på tillvaron, som misstror den gotiska och
klassiska konstens världsförklaringar. Man känner, att idéerna inte ger
täckning för den upplevda verkligheten, att verkligheten är ett kaos, i
vilket man inte förmår finna sig tillrätta — där man är lika mycket
främling som den heroiskt nakne Johannes bland de skarpa klippkanterna.
Inte endast i den för området nya nakenfiguren återklingar den
italienska gesten. Med det framåtskridande 1500-talet vaknar ett allt
större intresse för den folkliga gestalten, framställd under utövande
Den monumentala vattenbärerskan
är en av de sista detaljerna i
Stanzerna, som Rafael utfört själv.
Figurens majestätiska resning
beundrades oerhört av samtiden.
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
