Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den manieristiska lösningen - Dynamisk verklighetstolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
uttryck för krismänniskan, hon som är ställd in i ett socialt
sammanhang, som hon inte mäktar bära upp, som visar ett bräckligt tappert,
men alldeles för vekligt ansikte i den prunkande ram, som den äldre
självhärliga generationen lämnat i arv åt henne. Men hans elev Agnolo
Bronzino (1503—1572) skapar det formburna hovporträttet, som visar
människan inte som hon är utan som hon vill synas vara. De rika
stof-ferna, hållna i en förnäm blek tonart med glans av pärlor och silver,
och den inlärda furstliga hållningen dominerar den. Det är ett kultiverat
måleri, ty det bygger på en rik och blomstrande tradition, men det
har förlorat intresset för det i djupare mening mänskliga och blir därför
också rotlöst. Målare som Antonis Mor (1519—1576) tillhör varken sitt
födelseland — Nederländerna — eller de länder, där han utbildas och
är verksam — Italien, Spanien, England. De äges av den internationella
hovvärlden och blir själva hovmän, kavaljerer med värja vid sidan. Av
dem och deras art kommer det följande århundradet att präglas till stora
delar. Men det som visar mot framtiden kan de inte skapa. Det bestående,
som har värde inte endast som tidsbild och vittnesbörd om bildning
och kultur, utan som ger nya tolkningar av verkligheten, springer fram
ur folkets djupa led, när den store plebejen Rembrandt kommer till tals.
Dynamisk verklighetstolkning
Ytligt sett var renässanskonsten i huvudsak en religiös konst. Men i
de religiösa framställningarna hade förts in så många profana element,
att de blivit mera verklighetstolkning än tolkning av under och
odöd-lighetstro. Tidigast hade man velat utforska och återge de sinnligt
gripbara föremålen och hade velat framställa mänskligt handlande,
som det ter sig i den med tanke och känsla upplevda tillvaron. Hundra
år efter Masaccio och van Eyck är denna tillvaro för konstnärerna
inte längre problem och föremål för upptäckarbragder utan en
välkänd och suveränt behärskad ämneskrets. Man gestaltar inte längre det
individuella fallet utan söker efter de stora sammanhangen. Bilden
speglar världsförklaringar: Rafael ordnar den under intryck av tidens
filosofiska idéer till en harmonisk idealform, Grünewald väljer i den
synbara naturen ut de drag, som är ägnade att åskådliggöra den
verklig-hetshänvända och socialt färgade protestantismens sanningar. Men
denna tradition, som utgår från det, som uppleves med öga och känsel
och med sinnet för orsakssammanhang och psykologiska realiteter, är
under renässansen inte obruten och obestridd. I våg på våg följer efter
varandra konstnärliga strömningar, som bäres upp av helt andra ideal,
som förnekar det materiellas hemortsrätt i bildverkligheten — som vill
avmaterialisera den. Fra Angelicos och Stephan Lochners generation
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
